Rassle Punkrock '08
Gatans Lag, Discharge med Varukers-Rat, Evil Conduct, ett nyktert och städat The Business och ett tight, peppat och stenhårt The Bristles var värda allt besvär. Ticking Bombs hörde jag av Ville Rekommenderar-Ville gjorde ett utmärkt framträdande.
Några frågetecken dock; Spelade Texas Terri? Var det Haggis som stelt och utan vidare engagemang spelade en handfull Misfits-covers och typ inget mer? Varför varför varför boka ett band som Rövbajs, och varför varför varför spelar de inte något vettigt när de uppenbarligen verkligen kan lira? Och såklart varför Mad Sin?
Capital Chaos
Den promotionella inledningen var katastrof. The Analogs som skulle headlina sattes upp som affischnamn innan de ens var tillfrågade att spela av arrangörerna, hoppade sedan av (visserligen inte CC's fel) och ersattes av Zooparty; ett band som ingen (punkare) hört men som marknadsför sig själva med producenter från Sex Pistols och The Damned. Band som verkligen skulle ha behövts på festivalen, som skivaktuella Royal Stakeout avbokades, liksom Grave Disorder och The Lowlifes, som senare helt plötsligt var tillbaks på flygaren och genomförde sitt gig. Gatpunken fick se sig ersatt av politiskt korrekt 77-retro och cheap monday-hardcore. Unit Lost kunde inte spela - något som inte avslöjades av arrangörerna förrän någon dag innan festivalen, trots att de enligt uppgift hade informationen ett bra tag tidigare. Dessutom avbokades Sinners Since Birth med motiveringen att de skulle vara "Sverigedemokrat-vänliga", vad fan nu det är för något? Både band och folk hade hotat med att inte komma om SSB spelade, något som framstår som helt absurt och ganska bajsnödigt. Detta påstående (det att bandet skulle vara "Sverigedemokrat-vänliga") kan undertecknad dementera å det bestämdaste. SSB är inget PK-band, men absolut inte heller ett band som skulle springa högerns eller rasisters ärenden.
Inte heller comebackbandet The Pints lirade, så det är väl med spritfett på kinden och skepcism i blick man stilla önskar CC lycka till med nästa års Cock Sparrer- och The Specials-arr.
Trots allt detta var det en mycket lyckad kväll, med mycket folk (som till viss del köpt sina biljetter medan bandlistan fortfarande var en aning mer intressant) som var en blandning av punkare, skinheads, gubbar, tanter, och rancidpunkare men som dominerades av Cheap Monday-maskeradbesökare. Av de band Paco såg var såklart The Lowlifes bäst, trots att de spelade med inlånad basist (från Antipati) eftersom deras mycket duktiga ordinarie var skadad i armen. Novelties spelade jävligt arty 77-nostalgi som bitvis lät riktigt bra, och Regulations var klart bättre den här kvällen än när jag såg dem för flera år sen på Who Killed Marilyn. Makabert Fynd (som f.ö. just meddelat att allstar-skägget Doltz Dontcare lämnar bandet till förmån för andra projekt) manglade i sedvanlig ordning. Skulle gärna ha sett Zooparty också bara för att kunna såga dem, men då var jag nog nån annanstans.
Surfa in på http://myspace.com/capitalchaosstockholm och glo på en mängd bilder från festivalen. De två nedan är stulna därifrån, utan tillåtelse. Om CC skulle ha något emot det hoppas jag de säger det, så tar jag bort dem.
The Lowlifes
Novelties
Rebellion Blackpool
Resan började på onsdagen och gick från Arlanda till Manchester via Köpenhamn av någon märklig anledning. Några promille och ett par kempepölser senare satt vi sen på ett tåg mellan Manchester och Blackpool och socialiserade med rödnästa, tandlösa, mjukisbyxehuliganer. Sen gick allt jävligt fort, och dagarna rinner ihop när man försöker minnas vad som hände vilken av dem. Tur att jag har programmet till hjälp.
Första festivaldagen satt vi på stranden och vädret var vackert. Malibun rann ner. Jag hade i den här bloggen föresatt mig att i den bästa av världar se Picture Frame Seduction, Riot Squad, A-Heads, Rubella Ballet och Section 5, men lyckades inte riktigt med allt detta. Riot Squad hörde jag när jag gick och kollade på skivor eller något annat utanför The Pavillion, men någon sa till mig att det inte var bra, så jag struntade i att bilda mig en egen uppfattning, och inledde istället bandtittandet med J.C. and the Disciples, som en mycket kunnig vän antydde kunde vara bitar ur The Blood. Det hade han kommit fram till genom att använda gamla kunskaper bara han och hans jämlikar har, och lägga ihop två och två, Denna teori var snart ett faktum för oss som var sugna på lite blod, men den goda J.C. var inte från The Blood utan ifrån The Members, och musiken var inte så mycket att hänga i granen, förutom örhänget New England Blues, som gärna kunde ha fortsatt hela konserten. Under den här spelningen siktade dessutom Paco sin dubbelgångare. Frågan var dessutom om det inte rent faktiskt rörde sig om originalet - själva navet i Brests 80-talspunkscen? Mer om detta senare.
J.C. eller en disciple? Vad vet jag.
Efter en scenförväxling flydde jag och ett par lågliv senare från Total Chaos (som iofs lät riktigt lovande) till en av festivalens bästa gig, nämligen det med A-Heads. Efter detta såg jag också delvis Section 5 och Rubella Ballet, där de senare lät jävligt bra.
Mel i A-Heads
Zillah Minx (?), Rubella Ballet
På fredagen spöregnade det. Choking Susan, The Duel, Argy Bargy, The Crack, Uproar, Abrasive Wheels, English Dogs, Bad Manners och The Lurkers var de band jag ville se. Fem av nio är väl inte så tokigt, även om alla fem inte var helt fullständiga. Dessutom råkade jag ramla förbi Mouthguard, så det blir sex band om jag är generös mot mig själv. Choking Susan var inte alls så kul som jag hade trott, så jag gick därifrån efter en handfull låtar. The Duel sket jag av någon anledning (förmodligen alkoholrelaterad) i. Argy Bargy lät bra, trots att ljudet på The Empress Ballroom absolut inte är det bästa, och i synnerhet Lights Over London från nya skivan The Likes of Us övertygade. Nästa band; The Crack, har en irriterande ovana att ha en massa kompisar på scenen som leker smarta medan dom väntar på Cock Sparrer-kareoke. Jag gick innan det blev så pinsamt (om det nu blev det), men visst stod det ett gäng tjockisar och svajade på scenen, förutom bandmedlemmarna själva. Några örhängen som Don't Just Sit There, The Troops Have Landed, Everybody's Dreaming, You Keep Running och I Caught You Out klarades av innan jag flydde för att inte få smolk i glädjebägaren.
The Crack
Nästa två band spelade båda på Arena - Uproar först, och sen Abrasive Wheels. Uproar var ett av de band jag sett fram emot mest, och det lät riktigt bra, även om sångaren Stu näppeligen är något ögongodis. Näsgodis verkade däremot vara något som han var begiven på. Frisyren var en ren styggelse. Men som sagt, det lät bra.
Stu i Uproar. Det syns inte på bilden, men frisyren är en helikopterplatta-quiff-mohikan-hästsvans.
Även Abrasive Wheels gjorde en bra spelning, med schysst ljud och många hits. De avslutade med publikfavoriter som When The Punks Go Marching In och Army Song och glädjen var stor. Det var nog ungefär här jag återigen fick se Basisten från Brest, eller åtminstone hans dubbelgångare. Efter lite halvhjärtade försök att skrika "Paco!" och sen snabbt titta bort medan mitt sällskap kollade reaktioner i det mustaschprydda ansiktet, gick jag fram och fick reda på att Paco hette något annat, typ Luigi, och var i från Belgien där han drev ett par punkskivbolag. Mycket trevlig herre (såklart, med det ansiktet), men ändock en liten besvikelse.
The Paco of Belgium
Av English Dogs, The Lurkers och Bad Manners blev det intet. Vetifan vad jag gjorde då, men en gissning skulle kunna vara att jag sov.
Lördagen var blåsig, men klar, och det kändes som att tiden hade gått oroväckade fort fram, trots att festivalen bara hade kommit halvvägs. Detta botades med tvåpundsdrinkar i hotellbaren efter en stadig Full English Breakfast och te och resorb. En jävla massa band spelade denna lördag. Enligt min överambitiösa festivalpepplanering skulle jag se Frontkick, Bad Co. Project, 999, Anti-Nowhere League, Conflict, Peter & The Test Tube Babies, Stiff Little Fingers, Cock Sparrer, och Subhumans. Det gick lite sisådär. Frontkick ställde in, och Bad Co. Project bytte tid från 1:10 till strax innan Test Tube Babies (ca 20:45?) utan att det annonserades. Conflict hoppade av, och av de som var kvar blev det Test Tube Babies (några låtar, men fyfan vad fullt det var), och Cock Sparrer, som i vanlig ordning levererade på bästa sätt. Dessutom lyckades de med konststycket att låta hyfsat på Empress Ballroom.
Förutom detta, och lite kändisspotting på Bar Red, där Fat Bob från Hard Skin höll låda, var det roligheter på den akustiska scenen Bizarre Bazar. Där uppträdde nämligen bland andra TV Smith från The Adverts (Obs! han spelar på Kafe 44 i Stockholm på torsdag - ta chansen och se det om ni inte redan gjort det. Eller vadfan, ta chansen då också) och Steve Drewett från Fantastiska Newtown Neurotics.
TV Smith
Steve Drewett
Av SLF, ANWL, 999 och Subhumans blev det inget, men Drongos for Europe hann jag med en sväng. Jävligt värt, faktiskt, och mycket bättre än på sina nyproducerade skivor.
Drongos for Europe
Sista festivaldagen grydde och måsarna skrek i högan sky. MDM, Restarts, Blitzkrieg, Red Alert och The 4-Skins var planerade, och för första gången lyckades jag hålla mig till schemat. Dessutom var nästan alla banden riktigt bra, trots dåligheter som sjukt dåligt ljud (Restarts), att Spike i Blitzkrieg såg ut som Ola Salo, och att sångaren Cast Iron Smith var den enda originalmedlemmen i Red Alert. Restarts ljud var det mest svårsmälta. Spike kompenserade sitt tvivelaktiga yttre och sitt överspexiga sätt med att åtminstone verka pigg och peppad. Dessutom lät åtminstone The Future Must Be Ours som den skulle. Red Alert lät skitbra trots uppenbar fylla, och de två unga herrar som trakterade stränginstrumenten var avgjort skickliga. Dessutom levererade de en radda hits som It's Me Boys, They Came in Force, Murder Missile, Screaming at the Nation, SPG, och In Britain.
Mere Dead Men
4-Skins är en annan och tråkigare historia. Ljudet på Empress Ballroom var ovanligt bedrövligt och trots bra låtmaterial (förutom de bedrövliga nyskrivna låtarna, samt den fruktansvärda tolkningen av Cum on Feel the Noize) så var det inte speciellt kul.
Sen blev det snabbt måndag och det är ju aldrig kul att lämna festen. Men det måste man ju ändå.
Grave Disorder på RiotClub/KGB 1/8
Grave Disorder ur fågelperspektiv
Ivrig publik i aktion
Oi! It's Summer...
Det var förmodligen en av de mest lyckade punktillställningarna i svensk historia, med ett Göteborg som visade sig från sin allra vackraste och bästa sida. Solen sken något parabelt, och stämningen var så hjärtlig som den någonsin kunde vara.
Banden verkade vara i högform. Okändingarna Automatica Aggrezione övertygade en hel del som tidigare hade avfärdat dem, och Klasse Kriminale var tighta som sådana veteraner bör. Bombardiers var min personliga prick över i:et, en kväll som inte tog slut förrän på tåget hem, där eder mustasch fick tampas med ondskefulla kärringar om platserna i kantinvagnen, eftersom han inte hade någon plats. De sistnämnda spelade förutom alla sina bästa örhängen även covers av Komintern Sect och Camera Silens; Pour La Gloire och Semaine Rouge.
Paco och Ville är i allt övrigt också tillbaka här efter en tid i dimman, och firar detta med ett litet multimedia-vykort från det vackra Brest. Inte bara är Les Collabos ett fantastiskt band. De har också en delvis mustaschprydd publik. Kolla klippet ca en och en halv minut in och se vem som skymtar...
The Lowlifes & The Lost Boys på Riot Club/KGB
The Lowlifes blir som jag sagt förr bara tajtare och bättre för varje spelning, och även om gårdagens gig var lite väl kort (på grund av KGB's regler beträffande tider och levande musik) så var det näppeligen någon besvikelse. Publiken var förutom de närmast sörjande en hyfsad blandning av brandmannabillys och mer allmänna KGB-besökare, och stundom röjdes det rätt friskt. Ska bli mycket trevligt att höra resultatet av studioinspelningarna som bandet just nu företar sig.
Sammanfattningsvis var det en ålrajt tillställning på ett ställe som är bättre lämpat för sparsamt besökta evenemang, som gårdagens.
The Lowlifes och Abjekt på Snövit, fredagen 18/4
Nu skiner solen från en mycket klarblå himmel och man vill vara full mest hela tiden. Det kan man ju tyvärr inte vara, men i fredags var jag det, och då spelade även Abjekt och The Lowlifes på Snövit.
Jag kom in mot slutet av Abjekts set. Det lät bra faktiskt, i den mån jag hade omdöme att avgöra sådant. Tyvärr kan jag inte precisera mig mer än så. The Lowlifes var jävligt bra som vanligt, trots att kaggepedalen (tror jag det var?) gick åt helvete tidigt i setet. De avverkade en rad egna mästerverk och minst en cover, av Komintern Sect i egen svensk tappning. Tror jag.
Det var jävligt fullt med folk, och det är ju kul om man inte måste pissa, eftersom muggen ligger inklämd precis framför scenen. Lågliven var glada över ölpengarna i alla fall.
Nu ska Paco ut i närmsta gröna lund med något dyrt, franskt vin.
Alla måste gå!
Topper med gäster på Mosebacke
"Helgens enda begivenhet var det menlösa punkbandet Topper, som spelade på Broder Tuck" skrev jag tidigare i den här bloggen, apropå en blöt kväll på Söder. En anonym internettuffing skrev "Menlösa Topper??? Någon skall dÖ!!??" som kommentar. Jag har inte kunnat sova sen dess. Men ärligt talat, det är ett menlöst band. Och ja, jag har gett dem en chans, både på skiva och live. Nu ställer de i alla fall till med vad som kallas Old School Punk Party - spelning med blytunga gäster som Sator-Chips och några andra av Thåsvetts gamla kompmusiker på Mosebacke den 10 april, så de som finner större nöje i bandets musik kan gå och shejka loss:
De Lyckliga Kompisarna på Debaser Medis 26/3
Så var det dags för De Lyckliga Kompisarna att inleda sin återföreningsturné - en återförening som överhuvudtaget aldrig skulle inträffa om man fick tro Mart när de gjorde sina avskedsspelningar på Kafe 44 i början av 2000-talet. Hur som helst stod de där igen nu, på ett slutsålt Debaser Medis (tack till Stor-Robert som lyckades få upp oss på gästlista) inför ett hav av varelser tillhörande ett släkte man hoppades hade gått vidare i livet, eller avlidit.
Rulle från Sthlm Pigs (han är väl till och med omsjungen i någon av DLK's låtar?) rullade runt och berättade att det kanske var åttonde gången han såg bandet uppträda. För mig var det faktiskt första gången igår. När jag intresserade mig för den typen av snäll, svensk punk som i efterhand kommit att kallas för trallpunk var jag en liten vase runt tretton, och ännu för ung för att själv bestämma om jag fick åka till Stockholm och gå på spelningar. Jag bodde några fjärdingsvägar ut i bushen, med sjukt kackiga kommunikationer, och konserterna stod ofta mitt i veckorna. Några band lyckades jag trots omständigheterna avverka på förstklassiga arenor som typ Studion eller Vita Huset; Charta 77, Dia Psalma, Dennis & De Blå Apelsinerna, Hans & Greta och Stukas exempelvis, men när jag senare själv fick större inflytande över mitt uteliv hade mitt punkintresse förflyttats till den obefintliga munhygienens utpost i väst, och jag var mer taggig och lädrig än palestinasjalig och loppig.
Debaser Medis är ett skitställe.
Publiken var fruktansvärd:
Kuken-killar, palestinasjalar, halvkammar, bockskägg, flanellskjortor, dubbelgångare till seriebutiksinnehavaren i Simpsons - kort sagt trallpunkare, fast inte i sina yngre tonår, utan nu runt de 30. Det var en fruktansvärd syn. Dessutom kom en av undermänniskorna stapplande fram mot mig; er alldeles egen mustaschmästare, med spyan i händerna och stänkte ner mina nyputsade kängor. Traumatiserad, men tröstad av dyrt öl i plastglas, fick jag sedan se De Lyckliga Kompisarna.
De gjorde faktiskt, säga vad man vill, en riktigt bra spelning. Mart är ett musikaliskt geni. Avslappnad som en däst kanin trollade han fram svårt avancerade basgångar samtidigt som han sjöng örhänge efter örhänge. Spelningen var i princip en Best of, även om de två absolut bästa låtarna; Röd Fredag och Där Värmen Tar Vid inte ingick i setet. Vi fick senare veta att de inte var inrepade. Det schysstaste materialet var såklart från Le Som en Fotomodell - Egon, Troll & Häxor, Ölstugan som inte Finns, Evigt Liv, Tänk om jag Vore, och så vidare, men även singelspår som När Kristoffer Spelar Flipperspel, samt höjdpunkten från Sagoland; Punkskolan, lyste upp aftonen. En hygglig cover av Ebba Gröns Du Lurar Dig Själv spelades också.
Vad ska man då säga, sammanfattningsvis?
Trots att det var en lång, väl genomförd och underhållande spelning, kunde jag inte sluta tänka att det hade varit hundra gånger roligare om jag hade fått se DLK 1993 istället. Då hade de ju dessutom bara bra material i bagaget, till skillnad från nu.
Kjell Hell - 40 år
Första bandet att äntra den lilla scenen var Karlskronas stolthet Sinners Since Birth, som förutom att ha inlett gårdagkvällens festligheter dessutom är sjukt aktuella med en sjutummare tryckt i endast 250 exemplar, på Bandworm Records. Klart värt att försöka lägga vantarna på medan tid ännu finns!
Sinners Since Birth
Opoku, Ville, Jocke och Ronja = The Lowlifes
Ett band som jag aldrig riktigt uppskattat men som faktiskt överraskade med energiskt scenframträdande och schyssta låtar var Nitad, där Modde från gamla Chose to Be och Victor från Dims Rebellion spelar, bland annat.
Nitad
De unga männen från Skellefteås The Disputes levererade som vanligt.
The Disputes
Efter första halvan söps det hårt, och lagom till att Gatans Lag äntrade scenen (The Accidents hade ställt in) var alla nästan lika fulla som Jonas.
Gatans Lag
Ticking Bombs har jag heller aldrig varit något större fan av, men liksom Nitad övertygade de. Bland annat körde de en tyskfinsksvensk förvirrande version av Staten & Kapitalet med alla på scenen.
Ticking Bombs. Välkänd Uppsalaprofil i förgrunden.
Rancidluktande (héhéhé (franskt skratt)) The Crack Babies spelade också. Melodiöst och med idel lustiga hattar.
The Crack Babies
Avslutningsvis spelade Antipati med gästinhopp av Erik från Frenzy Four.
Antipati. Välkänd Uppsalaprofil i förgrunden.
Sen var klockan två, och alla fick snällt gå.
Mycket stort tack och grattis till Pike!
Norrtäljepunken
U-huset är en bra och rymlig lokal, men sitter på en väl skitnödig nykterhetspolicy vilken principiellt inte tillåter insläpp av vuxna människor med en öl innanför västen. Två radiobilar med tillhörande grisar fick på landsortspolisens vanliga sätt lite att göra när de skulle avvisa en något överförfriskad herre runt trettio.
Er ödmjuke och rundlagda francos såg bara två akter - Poor Old Slugs och The Lowlifes. Båda imponerade. I P.O.S. verkar den nya basisten ha kommit väl till rätta, och de levererade ett tight och välspelat set, där de svagaste bitarna var körandet (kan styras upp) och ett lite väl modigt val av cover i Blitz' New Age.
The Lowlifes blir bättre för var gång jag ser dem - de börjar bli sjukt tighta, och det klär verkligen bandets UK82-sound, som trots att det bitvis är tillbakablickande (vad är inte det?) känns långt ifrån daterat.
Tysta Mari och Radio Brigade på Snövit
Tysta Mari genomförde sin spelning med sjukt bra ljud för att vara på Snövit och med gamla hitar som Diamanter och Nålar, och ett par nya som Full Kontroll och Bomb i Stan. Det är de låtarna jag kommer ihåg, för av en händelse var jag inte direkt nykter. Det var en ålrajt spelning. Tysta Mari låter riktigt bra även om de är pretentiösa och runknostalgiska.
Bildbevisen uteblir eftersom kameran vägrade samarbeta.
Jag har inte hunnit lyssna igenom albumet än, men när jag gjort det kanske jag skriver en rad eller två om det. Vi får se på vilket humör jag är.
The Templars, Stomper 98, Perkele & The Underdogs på Jeffreys i Göteborg
Dagen efter var inte så jävla dagen efter, som tur var. Vi pressade i oss så mycket vi kunde från frukostbuffén och smidde planer för dagen. Göteborg var fullt av skinheads, punkare och bajspunkare (de senare tillesta för att bese Oi Polloi och The Restarts, som spelade på annan lokal i staden). Frammåt skymningen mötte vi upp min Onkel på ett ölhak vid Chapmans Torg, och sen gick vi helt enkelt ner till Jeffreys där kvällens spelning skulle gå av stapeln. Det visade sig vara ett nästintill helt perfekt ställe för ett dylikt arrangemang: stort och rymligt med ett ordentligt antal bord, god och billig öl och en stor bar. Det enda man möjligtvis skulle kunna anföra någon typ av klagomål mot skulle kanske vara att scenen var inklämd i ett hörn med inte alltför mycket plats för slamdans eller rumpskakande.
Vi satte oss vid ett bord hyfsat nära ingången och började, efter lite merch-inköp, att öla och socialisera med nya och gamla vänner och bekanta.
Första bandet att äntra scenen var The Underdogs från Göteborg, som har en imponerande CV med tanke på konstellationens kortvariga existens och knapphändiga produktion. De har bland annat tidigare spelat på Concrete Jungle-festivalen i Camber, och nu var det alltså redan dags att vara med och öppna för kanske världens just nu största "oi!"-band. The Underdogs spelar en ganska träig och aggressiv oi!-influerad typ av punk, och är nog ganska influerade av amerikanska 90-talsband, typ Red, White & Blue, Oxblood och The Templars. Det är ganska bra, kanske för att det nog inte finns något annat band som spelar så här primitivt och på många sätt otidsenligt, i alla fall inte i Sverige. Jag såg dem på Concrete Jungle och tyckte att de gjorde en bra spelning, och på plats i Göteborg kan jag villigt erkänna att jag var ganska upptagen med att doppa mustaschen i så mycket billig guinness jag kunde få i mig och låta käften gå i ett, i ett, så jag var inte direkt at the front. Det jag hörde föll mig dock som väntat på läppen.
The Underdogs öppnade.
Tyskarna i Stomper 98, som delar New York-boende trumslagaren Phil Templar med, just det, The Templars, var nästa band att spela. De har ganska nyligen släppt ett nytt album, som enligt vad jag har hört ska vara väldigt bra, men som jag personligen ännu inte har lyssnat in mig på. Stomper 98 spelar en ganska driven, typiskt tysk, stompig gatpunk med saxofon, och har genom träget arbete gjort sig ett namn som ett av de mest gedigna Europeiska banden. Precis som The Templars hyser den förkärlek för gammal Europeisk Oi! och punk, och i synnerhet då kanske den franska. Bland annat tolkar de Camera Silens' Pour La Gloire på det nya albumet. Lika lite som jag kan ge The Underdogs eller Perkele en rättvis gigrecension på grund av bristande närvaro framför scenen, kan jag inte heller bedöma Stomper 98's framträdande, men också här lät det jag hörde bra, och jag vet sedan tidigare att de är ett mycket kompetent liveband.
Stomper 98 spelade stompig, saxdriven tyskpunk.
Sen var det dags för Perkele, som är väldigt stora utanför Sverige, och efter vad det verkar också går hem väldigt bra i Göteborg. Det var ett rejält drag framför scenen, och jag kom knappt fram för att ens ta ett kort. Perkele har aldrig varit ett favoritband, men folk tycktes vara med på noterna och sjöng glatt med i de allsångsvänliga trudelutterna.
Framför Perkele var det fullt.
Till slut var det alltså då dags för The Templars. Jag har tidigare sett dem på Juleblotet i Oslo 1999 samt på den redan nämnda Concrete Jungle-festivalen i Camber i april 2007, och båda gångerna har de levererat med besked. Det enda problemet med The Templars är att de har gett ut så jävla mycket låtar att det alltid är stor risk att de för länge sedan har glömt bort hur de spelar de egna låtarna, och således inte kan leverera folks personliga favoriter. Kung Sol, till vardags gitarrist i The Lowlifes, fick exempelvis inte heller denna gång höra sin favvolåt Visions of a Future. I övrigt spelade bandet ett extremt långt set, bortåt 25 låtar om jag inte missminner mig. Många av bandets egna klassiker avhandlades, exempelvis War on the Streets, New York, och You Decide, samt fyra covers; Livsstil och Stick! av Agent Bulldogg och med Stockholmsk gästsång, samt föga förvånande en Cock Sparrer-dänga och Violence in our Minds av The Last Resort.
The Templars spelade länge och väl.
Jag tror inte att någon var missnöjd när de svettiga tempelriddarna troppade av scenen, och Jeffreys började tömmas på folk. Dagen efter skulle jag komma att summera helgen som mycket lyckad, trots att fyllan inte släppte förrän på förmiddagen, och väntetiden på Landvetter inte var den roligaste.
Ett stort tack går ut till alla vänner som man träffar alltför sällan, och de arrangörer och band som gjorde den här kvällen möjlig. Hoppas på mer roliga händelser i Göteborg framöver.
Carl Templar, Phil Templar, Paco & Perry Templar.
Sen var det dags för efterfest eller nåt. Mera eller nåt i vissa fall:
Kung Sol (The Lowlifes), Erik (Frenzy Four) och Cheddar (Antipati) efter spelningen.
Punkafton i Blackeberg
Kaskad är en gammal biograf och således hölls alltså spelningen i en biografsalong med tillhörande biosalongsstolar i sluttande rader, och med ett "dike" på ungefär en och en halv meter framför scenen. Stundom var publiken precis så blasé som salongen tillät, men på ett par av framträdandena tände det till och några modiga slamdansade för allt vad tygen höll framför den väl tilltagna scenen.
Jag ska villigt erkänna att jag spenderade det mesta av min tid på Lilla Monaco, men några band hann jag med, och det här är vad jag har att säga om dem:
Gabo's Drunken Logic från Järfälla spelade som andra band, och lät inte så bra. Snarare lät de ganska tråkigt.
Valpmynning är från Västerort, och bland medlemmarna återfinns bland annat kvällens arrangör Melvin. Bandet låter bitvis riktigt bra, men texterna lämnar mycket att önska. Slöseri på bra punk helt enkelt. Låten Pizza med Bearnaisesås låter dessutom misstänkt lik The Business' Welcome to the Real World.
Headed for Disaster spelade också, och ryktet gör gällande att det här var en av trummisens sista spelningar med bandet, som han lämnar till förmån för annat. HFD är bra hardcore, snabbt och tight och röjigt, men de borde ge fan i gitarronanin, som lämnar efter sig en smak av avföring i spandex.
Ett band som alltid faller mig på läppen är The Lowlifes från Söderort, som gjorde ett utmärkt gig och förmådde den trötta publiken att gå upp och skaka lite ölmage framför scenen. Bandet lirade bland annat förutom sina egna örhängen en utmärkt cover på The Partisans' Police Story.
De band som jag missade var första gänget; Thomas & The Invaders och Grave Disorder. Thomas och gänget började lite opåkallat mitt i en nyköpt Hof och efter att Antipati spelat var jag trött och ville hem. Fick dock med mig en demo hem att plugga.
Sammanfattningsvis var det en bra tillställning som drog hyfsat mycket och oväntat folk. Det är kul att det händer grejer för de punkare och skins som ännu inte kommit upp i krogför ålder, och det är också roligt när det händer grejer ute i förorten. Hoppas på fler liknande initiativ.
Ultimo Asalto, Royal Stakeout, Antipati och The Disputes på Peking Fanz-lokalen, NKPG
Vi packade in oss i en hyrd van och begav oss mot Östergötland kring tedags. Nio stycken var vi, med nykter chaufför och allt. Ungefär hälften av oss var bakfulla (inte jag) och blev tvugna att stoppa i sig kolesterol på vägen. Jag drack ett par folle, och ur högtalarna strömmade The Templars, Brixton Cats och Agent Bulldogg.
Väl framme i Norrköping äntrade vi lokalen och klarade av vad etiketten krävde i form av hälsningar och presentationer. The Disputes och halva Royal Stakeout hade redan anlänt, och Ultimo Asalto satt och tryckte i sig pastasallad i ett hörn. Med sig hade de en bizarr vitklädd figur med kängor upp till knäna och armbindel. Han var deras merchgubbe. Vi gjorde vad vi skulle och begav oss mot Cromwells, som jag tror är den närmast belägna puben. Där träffade vi lite vänner och tömde några pints Guinness och blev bjudna på en shot jäger sen går det åt helvete... Träffade en hel del trevligt folk, bland annat den unge skinnskallen Tampe som gav mig en demo med sitt band Blind Justice. Jag vet inte vad jag ska säga om det... han låter liksom både avslappnad och ansträngd på samma gång när han sjunger, och jag har svårt att inte tycka att det är ganska kul. Inte på ett komiskt sätt, utan, ja... jag antar att det är ganska dåligt, men jag har svårt att inte gilla det. Döm själva.
The Disputes var först upp på scenen. Det här var i princip deras första gig utanför hemlandskapet, och uppslutningen framför scenen var förvånansvärt stor. Bandmedlemmarna, som uppskattningsvis är mellan sexton och tjugoett år gamla, var alla duktiga på sina respektive instrument, och levererade en trevlig punk inte helt olikt vad man skulle kunna tänka sig vara ett norrländskt, ungt Agent Bulldogg. Eller något åt det hållet. På sina håll lyste kanske influenserna igenom lite för väl, men på det hela taget var det en trevlig spelning, även om den var på tok för lång för ett så pass oetablerat band. De spelade bland annat sina demolåtar som legat ute på bandets myspace-sida, samt en cover på Livsstil av (just det!) Agent Bulldogg. Giget skulle med fördel ha kunnat kortas ner med en kvart.
Disputes spelade (lite för) länge och väl
Nästa band att äntra scenen var stockholmarna Antipati, men dom missade jag av olika anledningar, så jag går direkt på tredje bandet; Örkelljungas stolthet Royal Stakeout. Pågarna presterar alltid bra live, så enkelt är det, och även om jag kan tänka mig att många av kvällens besökare, mest rakat, kängor och hängslen, rynkade en aning på näsan åt deras lite mer amerikanska sound, kan ingen säga emot mig där. Skivbolagsmogulen Kjell "Snäll" Hell, sågs dansa ivrigt framför scenen, och även om det var tunnare med folk på golvet än då Disputes och (har jag fått höra) efterföljande Antipati spelade, röjdes det på bra framför det lilla kravallstaketet. Royal Stakeout spelade hits som Banned, Kräla och Streetfight och gjorde inte mig besviken, förutom på en punkt: King Fingers utseende. Den gode Finger hade för kvällen (hoppas jag) bytt ut sin i övrigt trevliga nitpunkapproach mot en gräslig blandning av sleazerockare, pirat, hallick och schablonutstyrd prostituerad kvinna. Det var inte kul. Döm själva nedan, och lyssna gärna på Royal Stakeout här om ni inte tidigare bekantat er med dem.
Galten, Thor, King Finger & Gakk = Royal Stakeout
Efter att de tre svenska akterna alla presterat med beröm godkänt, och folk verkade ganska jävla packade (vissa hade nickat till i soffor och vid bord), var det spanjackernas-huvudaktens tur att äntra scenen. Ultimo Asalto är inget band jag tidigare lyssnat speciellt aktivt på, och efter att ha lyssnat igenom skivan jag köpte igårkväll kan jag inte komma på någon anledning till varför jag borde ha gjort det heller. Metallisk, onyansierad, oi!-influerad gatucore utan någon speciell passion är vad det rör sig om, i alla fall enligt mig, då jag inte besitter de minsta lilla spanskakunskaper och därmed inte heller kan njuta av eventuell bra lyrik. De röjde på bra dock, och var extremt tighta trots att de tidigare under kvällen glatt berättat för mig att de var alldeles för fulla för att genomföra en hyfsad spelning. Om du av någon anledning skulle vilja höra hur Ultimo Asalto låter, kan du besöka deras myspace-sida här.
Är det Skinny? Nej, det är en vanlig spanjor med pomada.
Så begav vi oss då hem efter en kväll med fylla, svett, krasande monitorer och bra punk. På hemvägen spisades De Lyckliga Kompisarnas Le Som En Fotomodell; ett av de bästa svenska punkalbumen genom tiderna, och definitivt ett av de mest underskattade. Men det är ett annat blogginlägg.
Dobermann Cult & Frontlash
Det mesta av umgängeskretsen var på spritfesten i Södertörn, och det var ganska glest med folk på Snövit när Dobermann Cult äntrade scenen nån gång mellan 22 och 23. I faten på Snövit har de Sofiero, vilket inte gör stämningen bättre, och plattvändaren bjöd mest på Motörhead och sena Broken Bones (var det va?), vilket inte gjorde oss piggare.
DC levererade ett tight och underhållande set, som var helt okej sålänge de inte släppte på tempot. De äldre låtarna, refererade till som "myspace-låtarna", drog ner helhetsbilden tillsammans med de tidigare nämnda muskelspännartexterna, eller för all del de rena klyschorna: "Punks and skins and hardcore kids, unite!"
Religiös, den enda svenska låten fick mig osökt att tänka på ett gammalt Täbyband, som ganska nyligen gjort en bejublad comeback.
Dobermann Cult tar i för kung och fosterland.
Frontlash såg jag sist nån gång runt millennieskiftet på "Nya" Vita Huset i Hägernäs, nån mil norr om "Gamla" Vita Huset, som för den oinvigde låg i Roslags Näsby. Då tyckte jag det var skitbra, har jag för mig, och spelningen som sådan var också rätt kul. Förutom Frontlash spelade massa crustband, typ Scumbrigade och Slaganfall med argt följe, och jag var där med lite vänner från Roslagen och trakterna runt Östhammar och Gimo. Vill minnas att en flaska Rosita var inblandad också. Detta var ju dock ett gäng år sedan, och en hel del vatten har ju som bekant forsat under broarna sen dess. Erik (Frontlash, ex Contemptuous, ex Sönderfall, Sleepless Nights) fingrade på reportoaren och nämnde att det lät mer metal nu, samt avslöjade på förfrågan att Terrorist Hunter från Brewed In Sweden 3 inte fanns med på setlistan. När bandet började lira infriades vissa farhågor, medan andra jagades på flykten. När Frontlash håller tempot låter det så bra som någonsin, men de långsamma låtarna känns fler, och sångaren Matte låter brötigare än någonsin. Som jag har fattat det spisar han mest metal hemma i söderförorten, så det finns väl en förklaring. Dock blev det ganska segt, och jag och Ville Lowlife bestämde oss för att åka hem efter kanske halva giget, för att vårda våra likaledes sjuka bättre hälfter och få en god natts sömn.
Snart skivaktuella Frontlash headlinade.
Det pratades lite om Raybeez emellanåt, och ett par covers avhandlades pliktskyldigt, men det var inget som tog över.
När jag stod där och såg på banden kunde jag inte låta bli att le lite åt situationen: ett gäng killar mellan 25 och 30 spelar hardcore för the skins, the punks and the hardcore kids, medan publiken, i åldrarna 25-40, står lutade och dricker avslagen öl i plastglas och nickar med huvudena. Det var tunnsått med circlepits, mosh och crew-uppgörelser, om man säger så. Jag fick en känsla av att den här typen av hardcore på många sätt har ryckts så hårt ur sitt sammanhang, både tids-och platsmässigt, att det mest känns som teater. Alltifrån de återanvända riffen till sångarnas poser.
Sammanfattningsvis var Dobermann Cult en aning bättre än väntat, medan Frontlash (som för övrigt släpper sitt första album nu i höst eller vinter, etikett okänd) har tagit ett steg närmare metalträsket. Både spelar dock kompetent och tight, och gillar man den här typen av NY-influerad hardcore så är det nog absolut värt ett öra eller ett öga.
Hardcore på Snövit
Den här typen av svettig och posig hardcore kan vara nog så charmig, men Dobermann Cult kommer bara undan med sina spännistexter om de medger att det i deras fall blott är fråga om teater. Eller vad sägs om rader som: "No-one in here is a pretty boy/ No-one in here gives a fuck about your empty words/ No-one in here is socialy acceptable/ (ursäkta mig Martin, du jobbar som lärare och har både sambo och hund) Just brute motherfuckers live and on their... Drink hard fight Dirty/ It sure aint nice it sure aint pretty/.../No-one in here is a pussy.../"
Ska bli kul att se dock. Om det nu blir så. Tjuvlyssna på Dobermann Cult här.
Lowlifes på KGB
Nedan: Delar av publiken på KGB nu sist i helgen.
Lyssna på Lowlifes här.
