punkochoi

Så var det dags för årets svenska punkhändelse: att åka och se skandifilerna The Templars allra första Sverige-gig. Efter att ha trimmat min mustasch satte jag följaktligen på mig spenderarbyxorna och flög ner till Sveriges andra stad och dess begivenheter. På fredagen kom vi ner, och kvällens uppvärmning bestod i folköl på hotellrummet, folköl och Pimms på ett annat hotellrum, förfest med gedigen gästfrihet i Majorna, samt skinhead reggae-baluns på ett ställe jag glömt vad det hette, men som låg på samma gata som spelstället och där bland annat Phil från The Templars vände skivor och stämningen var allmänt god. Mängder av vänner från när och fjärran som man på grund av geografiska omständigheter får tillfälle att träffa alltför sällan avhandlades efter förmåga. Sen tog vi en ganska tidig bulle hem med världens mest arketypiskt göteborgska goa gubbe till chaufför. Han tjötade oavbrutet och berättade roliga historier om när han kört taxi i Lund och kört på professorer med berått mod. En mycket charmant herre som jag önskar var taxikund att få till sällskap och förare.

Dagen efter var inte så jävla dagen efter, som tur var. Vi pressade i oss så mycket vi kunde från frukostbuffén och smidde planer för dagen. Göteborg var fullt av skinheads, punkare och bajspunkare (de senare tillesta för att bese Oi Polloi och The Restarts, som spelade på annan lokal i staden). Frammåt skymningen mötte vi upp min Onkel på ett ölhak vid Chapmans Torg, och sen gick vi helt enkelt ner till Jeffreys där kvällens spelning skulle gå av stapeln. Det visade sig vara ett nästintill helt perfekt ställe för ett dylikt arrangemang: stort och rymligt med ett ordentligt antal bord, god och billig öl och en stor bar. Det enda man möjligtvis skulle kunna anföra någon typ av klagomål mot skulle kanske vara att scenen var inklämd i ett hörn med inte alltför mycket plats för slamdans eller rumpskakande.

Vi satte oss vid ett bord hyfsat nära ingången och började, efter lite merch-inköp, att öla och socialisera med nya och gamla vänner och bekanta.

Första bandet att äntra scenen var The Underdogs från Göteborg, som har en imponerande CV med tanke på konstellationens kortvariga existens och knapphändiga produktion. De har bland annat tidigare spelat på Concrete Jungle-festivalen i Camber, och nu var det alltså redan dags att vara med och öppna för kanske världens just nu största "oi!"-band. The Underdogs spelar en ganska träig och aggressiv oi!-influerad typ av punk, och är nog ganska influerade av amerikanska 90-talsband, typ Red, White & Blue, Oxblood och The Templars. Det är ganska bra, kanske för att det nog inte finns något annat band som spelar så här primitivt och på många sätt otidsenligt, i alla fall inte i Sverige. Jag såg dem på Concrete Jungle och tyckte att de gjorde en bra spelning, och på plats i Göteborg kan jag villigt erkänna att jag var ganska upptagen med att doppa mustaschen i så mycket billig guinness jag kunde få i mig och låta käften gå i ett, i ett, så jag var inte direkt at the front. Det jag hörde föll mig dock som väntat på läppen.

The Underdogs öppnade.

Tyskarna i Stomper 98, som delar New York-boende trumslagaren Phil Templar med, just det, The Templars, var nästa band att spela. De har ganska nyligen släppt ett nytt album, som enligt vad jag har hört ska vara väldigt bra, men som jag personligen ännu inte har lyssnat in mig på. Stomper 98 spelar en ganska driven, typiskt tysk, stompig gatpunk med saxofon, och har genom träget arbete gjort sig ett namn som ett av de mest gedigna Europeiska banden. Precis som The Templars hyser den förkärlek för gammal Europeisk Oi! och punk, och i synnerhet då kanske den franska. Bland annat tolkar de Camera Silens' Pour La Gloire på det nya albumet. Lika lite som jag kan ge The Underdogs eller Perkele en rättvis gigrecension på grund av bristande närvaro framför scenen, kan jag inte heller bedöma Stomper 98's framträdande, men också här lät det jag hörde bra, och jag vet sedan tidigare att de är ett mycket kompetent liveband.

Stomper 98 spelade stompig, saxdriven tyskpunk.

Sen var det dags för Perkele, som är väldigt stora utanför Sverige, och efter vad det verkar också går hem väldigt bra i Göteborg. Det var ett rejält drag framför scenen, och jag kom knappt fram för att ens ta ett kort. Perkele har aldrig varit ett favoritband, men folk tycktes vara med på noterna och sjöng glatt med i de allsångsvänliga trudelutterna.

Framför Perkele var det fullt.

Till slut var det alltså då dags för The Templars. Jag har tidigare sett dem på Juleblotet i Oslo 1999 samt på den redan nämnda Concrete Jungle-festivalen i Camber i april 2007, och båda gångerna har de levererat med besked. Det enda problemet med The Templars är att de har gett ut så jävla mycket låtar att det alltid är stor risk att de för länge sedan har glömt bort hur de spelar de egna låtarna, och således inte kan leverera folks personliga favoriter. Kung Sol, till vardags gitarrist i The Lowlifes, fick exempelvis inte heller denna gång höra sin favvolåt Visions of a Future. I övrigt spelade bandet ett extremt långt set, bortåt 25 låtar om jag inte missminner mig. Många av bandets egna klassiker avhandlades, exempelvis War on the Streets, New York, och You Decide, samt fyra covers; Livsstil och Stick! av Agent Bulldogg och med Stockholmsk gästsång, samt föga förvånande en Cock Sparrer-dänga och Violence in our Minds av The Last Resort.

The Templars spelade länge och väl.

Jag tror inte att någon var missnöjd när de svettiga tempelriddarna troppade av scenen, och Jeffreys började tömmas på folk. Dagen efter skulle jag komma att summera helgen som mycket lyckad, trots att fyllan inte släppte förrän på förmiddagen, och väntetiden på Landvetter inte var den roligaste.

Ett stort tack går ut till alla vänner som man träffar alltför sällan, och de arrangörer och band som gjorde den här kvällen möjlig. Hoppas på mer roliga händelser i Göteborg framöver.


Sen var det dags för efterfest eller nåt. Mera eller nåt i vissa fall:

Kung Sol (The Lowlifes), Erik (Frenzy Four) och Cheddar (Antipati) efter spelningen.