Paco tänker på... Thug Murder - The 13th Round
Paco tänker på gamla skivor
Tre japanskor gick ett ganska kort tag under namnet Thug Murder och spelade fruktansvärt bra punk på obegriplig engelska i början av 2000-talet. Min första bekantskap med konstellationen var på TKO-samlingen Punch Drunk Vol 2, och jag hade sedermera turen att se dem live på Hultsfredsfestivalen 2001. Det var nog den absolut bästa spelningen jag sett. En energi utan dess like, och gatpunk med tuggummirefränger och hardcoreinfluenser. Att tjejerna dessutom var oanonserade (de turnerade med Dropkick Murphys, men fanns inte med på festivalens program, utan sattes in extra) gjorde knappast saken sämre, eftersom vi hade lekt med tanken men aldrig vågat hoppas på att få se dem live. Undertecknad ägde av någon anledning tillträde till backstageområdet det året, och fick erfara att trions engelska var precis lika dålig som man kunnat befara. Eller hoppas på. Undertecknad fick också nästan erfara Ken Caseys vrede, då densamme gjorde entré i logen och fick för sig att eder ödmjuka mustaschgubbe var något sorts pervers galning. Det slutade dock med öl och hyfsat gemyt.
Vad hände sedan med medlemmarna? Jo, leadsångerskan Ryoko (i mitten) spelar numera i BYO-bandet Last Target, som låter väldigt mycket som Thug Murder, men med manlig bakgrundskör. Riktigt bra det också. Basisten Chisato (till vänster, tror jag) fortsatte i bandet The Vickers, som är lika mycket actionrock som punk. De få låtar som Chisato ändå sjunger på är dock av yppersta kvalitét, åtminstone de jag har hört. Vad som hände med trumslagerskan Yurie är ett mysterium. Den som vet får gärna skrika till.
Skivan The 13th Round är i mitt tycke ett mästerverk. För att inte tala om lyriken. Exempelvis:
"Bare ones real ones/ It's more cooler than that/ Bare ones real ones/ and then you left me" ur Mie Chan, eller "All I ever wanted was some one to let me live/ Got some bitches out there are drinking up beer/ But I want yellow bicycle/ So I'm just walking right back" ur Right Back. Albumet innehåller också en cover på klassikern I Fought The Law, i baktakt.
För den nyfikne finns det några bra konsertklipp och videos på Youtube:
http://www.youtube.com/watch?v=ZibAscoKyt4, från bandets spelning i Dublin under turnén 2001 (någon som hör vad Ryoko säger innan de börjar spela? Någon?), samt musikvideor till Punch Drunk-hiten Double Fist; http://www.youtube.com/watch?v=NgS1aM8Wo74 och I Fought The Law; http://www.youtube.com/watch?v=ZJKihjTXnWg.
Punkafton i Blackeberg
Kaskad är en gammal biograf och således hölls alltså spelningen i en biografsalong med tillhörande biosalongsstolar i sluttande rader, och med ett "dike" på ungefär en och en halv meter framför scenen. Stundom var publiken precis så blasé som salongen tillät, men på ett par av framträdandena tände det till och några modiga slamdansade för allt vad tygen höll framför den väl tilltagna scenen.
Jag ska villigt erkänna att jag spenderade det mesta av min tid på Lilla Monaco, men några band hann jag med, och det här är vad jag har att säga om dem:
Gabo's Drunken Logic från Järfälla spelade som andra band, och lät inte så bra. Snarare lät de ganska tråkigt.
Valpmynning är från Västerort, och bland medlemmarna återfinns bland annat kvällens arrangör Melvin. Bandet låter bitvis riktigt bra, men texterna lämnar mycket att önska. Slöseri på bra punk helt enkelt. Låten Pizza med Bearnaisesås låter dessutom misstänkt lik The Business' Welcome to the Real World.
Headed for Disaster spelade också, och ryktet gör gällande att det här var en av trummisens sista spelningar med bandet, som han lämnar till förmån för annat. HFD är bra hardcore, snabbt och tight och röjigt, men de borde ge fan i gitarronanin, som lämnar efter sig en smak av avföring i spandex.
Ett band som alltid faller mig på läppen är The Lowlifes från Söderort, som gjorde ett utmärkt gig och förmådde den trötta publiken att gå upp och skaka lite ölmage framför scenen. Bandet lirade bland annat förutom sina egna örhängen en utmärkt cover på The Partisans' Police Story.
De band som jag missade var första gänget; Thomas & The Invaders och Grave Disorder. Thomas och gänget började lite opåkallat mitt i en nyköpt Hof och efter att Antipati spelat var jag trött och ville hem. Fick dock med mig en demo hem att plugga.
Sammanfattningsvis var det en bra tillställning som drog hyfsat mycket och oväntat folk. Det är kul att det händer grejer för de punkare och skins som ännu inte kommit upp i krogför ålder, och det är också roligt när det händer grejer ute i förorten. Hoppas på fler liknande initiativ.
Fuck you and fuck youtube.
1. Camera Silens - Pour la Gloire - http://www.youtube.com/watch?v=6CAiVVdrETU (Kanske världens bästa band? Det här är ju hursomhelst hur bra som helst, men känns det inte som om fel gubbe sjunger?)
2. Ramzes & The Hooligans - Chodz pojdziemy tam - http://www.youtube.com/watch?v=UVTd7GsHRF4 (Polackerna kan. Hula Hop fanns tyvärr inte att tillgå på Youtube.)
3. Cock Sparrer - Because You're Young - http://www.youtube.com/watch?v=w9j26ik1XbY (Jävligt ostig video till en briljant låt av ett briljant band.)
4. The Templars - New York - http://www.youtube.com/watch?v=7VopWiSltQI (Här finns väl inte mycket att tillägga egentligen.)
5. Komintern Sect - Unis Par Le Vin - http://www.youtube.com/watch?v=1J4_Z_Sm-dE (Ett annat av Frankrikes största - i bemärkelsen bästa - punkband.)
6. Les Garçons bouchers - sale gueule - http://www.youtube.com/watch?v=6YMGJgb0Al0 (Gör här ett märkligt framträdande i något söndagsprogram i fransk TV. Ögon- och örongodis för de som inte kan få nog av fransk-ungerska förbrytarmustascher och Francois Hadji-Lazaro.)
7. Vice Squad - Stand Strong Stand Proud - http://www.youtube.com/watch?v=cGhns_rKT88 (Klassiskt.)
8. Newtown Neurotics - Living With Unemployment - http://www.youtube.com/watch?v=uxiKhZkFGwU (Newtown Neurotics version av The Members' Solitary Confinement.)
9. One Way System - No Return - http://www.youtube.com/watch?v=xCvVAG5U4p8 (Tidlös UKHC från Fleetwood.)
10. Al kapott - HP Love - http://www.youtube.com/watch?v=yLnOG4go6Q0 (Ytterligare ett fenomenalt franskt band. Från Brest, precis som bloggar-Paco.)
Som bonus; en sorts osmaklig grädde på marmeladen bjuds också en efterrätt som lätt blir en övermäktig:
Sham 69 - If The Kids are United - http://www.youtube.com/watch?v=doCrdhbPcmw
Ville rekommenderar... Vaavi!
Ville är en ambitiös punkrockare från Vantörs församling med näsa för obskyr punk. Han kommer att tipsa och komma med rekommendationer här i bloggen med jämna mellanrum. Den här gången tar han oss med österut och rekommenderar finska Vaavi.
Finland, landet med det fulaste språket? Kanske det, men bra är den när det gäller punk och speciellt den första vågen. Bolag som Poko och Johanna Records har sen 70-talet producerat en jädrans massa bra plattor. Vaavi's Vaavi EP (Johanna records-79) är en av dem.
Notera vilka sjysta 70-tals shorts sångaren har. Han har också acne och moppemusche.
Vet inte ett skit om bandet, förutom att de var ett av de hundratals 77-band från Finland med ett flertal släpp i bagaget. Jag har alltid av någon anledning tyckt illa om finska språket, men när det gäller finska i punk, låter det inte alls dumt. A-sidan bjuder på bandets två egna låtar Pogo-party och Rarf - Rock against Raija Forsström (vem fan är Raija Forsström och varför tycker de illa om honom/henne?), medan B-sidan bjuder på covers av två klassiska band Profit/Mitään - Ebba grön och Teenage Kicks/Rakkauden orjat - Undertones. Jävligt kul med en Ebba Grön-låt på finska!
Mitään/Profit
Hypätä tarinaan oikeaan kohtaan
Odotta kauniissa jonossa vuoroo
Kaikki on tehty sulle helpoks
On vartijat edessä ja takana
Kinni ajassa ja paikassa kylmää lämpöä katse täynnä
Toisten hätä antaa valtaa ja voimaa
Mitään mitään
Eiko kukaan oo mitään
Mitään mitään
Eiko olla saa mitään
Saat vihata tairakastaa
Vain ystäviä ja vihollisia
Rakastella rakkaudenkoneita
Jotka on ohjelmoitu vain tuoksumaan
Osta unelmasi ja unohda ne
Odota suorassa jonossa vuoroo
Vartijat takana ja edessä
Muista hypätä tarinaan oikeaan kohtaan
Mitään mitään
Eiko kukaan oo mitään
Mitään mitään
Eiko olla saa mitään
Paul Fox (The Ruts) har avlidit
Sarah Pink
on behalf of the Ruts
The legendary guitarist, Paul Fox, died at home in Uxbridge at 3AM on Sunday 21st October.
Over the years Paul has performed and recorded with many of the worlds greatest musicians but he will mainly be remembered for his revolutionary punk/dub reggae fusion guitar playing with influential punk band The Ruts.
Paul had been in semi retirement for several years but went back out on the road again in 2006 playing the Ruts music with Foxys Ruts which featured his son Lawrence Fox on drums. The band were well received, both in the UK and Europe.
Following his diagnosis with cancer at the end of May 2007 a benefit gig was organised featuring many of the musicians that Paul had worked with or alongside over the years. There was no doubt about the high esteem in which Paul was held by his fellow musicians as the line up read like a who's who of the UK punk scene with performances by The Damned, Misty in Roots, the UK Subs, Tom Robinson, John Otway, Splodge, TV Smith and many more.
For the first time in 27 years the surviving members of the Ruts took to the stage together with Henry Rollins standing in for the late Malcolm Owen who died of a drugs overdose in 1980.
The night was a fitting tribute to one of our much under rated and unsung guitar heros.
Paul leaves behind his sons Lawrence and William and his wife, Sharon.
He will be dearly missed
Antipati spelar på KGB
Antipati firar släppet av debutalbumet "On Repeat" med följande spektakel:
Paco rekommenderar... Split - Gundog vs. The Templars
Paco rekommenderar
Min vän Nikke Niña köpte den här splitsjuan när han var på besök i England. jag blev avundsjuk. Båda banden tillhörde mina absoluta favoriter vid det tillfället; det torde ha varit någon gång sent -99 eller tidigt 2000. The Templars har gjort en hel liten mängd splitar med olika band; alltifrån egna projekt till tyska eller franska band. Det här är dock enda gången det andra bandet är bättre än NY-gänget. Gundog från västra London levererar på den här plastbiten en av sina bästa (om inte den bästa) låtar. Således blev jag ganska glad när en bekant kontaktade mig och erbjöd mig köpa skivan till ett högst skäligt pris. Enjoy.
Paco tänker på... Oxymoron - The Pack is Back
Paco tänker på gamla skivor
"The Pack is Back CD (Knock Out) är titeln på det nya albumet av Oxymoron, Tysklands ledande Oi-band. Deras rappa melodier, klockrena refränger och hardcoreinfluenser bäddar för succé: "Down the Drain", "We Rule Ok" med flera låtar bör fler än bara Tysklands punks och skins få höra! (PK)"
Bakom signaturen döljer sig Patrik Kenth, grundare av fanzinet Streetmusic FC. Denna semirecension publicerades dock i fanzinet Terrorpop (#6, 1996), där Patrik tillsammans med grundaren Henrik Wising var de mest framträdande skribenterna. Det var utöver det min första, eller snarare andra (i föregående nummer hade Knock-Out bekostat en helsides annons för skivan) bekantskap med Oxymoron, som sedermera kom att betyda väldigt mycket för mig. Året var alltså 1996 (det är obehagligt att tänka sig att det faktiskt har gått elva år sedan dess), och jag var en liten nitpunkare i slutet av min karriär som sådan, och hade ganska nyligen snöat in på Blitz och One Way System. Oxymoron var förstås den samtida motsvarigheten. Det var en tid i mitt liv då det var mycket enklare att ta till sig musik, och The Pack is Back blev tillsammans med den för mig nyfunna snuskgubben Judge Dread det enda jag åt på ett tag.
Bandets debut Fuck the 90's - Here's our Noise gick mig helt förbi. Jag kände som sagt inte till bandet förrän släppet av uppföljaren, och såhär i efterhand kan jag konstatera att The Pack is Back är flera snäpp vassare än debuten. Det är dessutom en skiva som är bra heltigenom och som tidens tand inte gnagt nämnvärt på. Oxymoron fick ju senare, kanske via just den här plattan, den uppmärksamhet de var värda. De spelade i Europa, USA och Japan, och var tillsammans med andra 90-talsband som The Templars och Braindance bland de som skulle komma att inte bara tända en gnista utan också hålla elden vid liv under ett bra tag framöver. Terror-Kenth droppar ett par spår som höjdpunkterna i recensionen ovan. Jag skulle lika gärna kunna rabbla upp skivans alla titlar, men nöjer mig med att lägga till Razor's Blade, Bleed, Concrete Jungle, Kamikaze, Obscene Army, The Pigs, Crazy World (your life's so weird you doubt it's real, reject it all/ 'coz years ago when you were a child no one told you so), och weirdoz.
Vad var det då som gjorde Oxymoron så jävla bra? Kanske deras förmåga att förvalta arvet efter klassiska band som just Blitz, The Exploited och i synnerhet One Way System (Twenty years of struggle, left fragments on the floor/ But we're the generation to pick 'em up once more som bandet själva uttrycker det i We Rule OK?), och tillföra en rejäl dos 90-tal? Att bandet dessutom var musikaliskt begåvat, alltid lyckades få till en grym produktion med ett slags diffust mörker vilandes över sig, samt skrev texter som varken var späckade med klyschor eller sög röv i allmänhet trots att de var på engelska, gjorde nog knappast saken sämre. Om det finns någon som fortfarande inte plockat upp den här milstolpen inom 90-talsk gatpunk rekommenderar jag desperat att ni tar er i kragen och ser till att få tag på den.
Vad gör förresten Patrik Kenth och Henrik Wising idag? Någon som vet?
Ville rekommenderar... The Soundtrack!
Här kommer alltså det mesta av Villes rekommendationer i nedladdningsbara ljudfilspaket. Fortsättningsvis kommer musiken vara länkad direkt ifrån inläggen, men nu summerar vi det som varit i ett enda inlägg för enkelhetens skull:
Levande punk i Västerort - Nu utan åldersgräns och alkoholförsäljning!
Antipatis albumdebut släppt
Antipatis albumdebut On Repeat släpptes nu i dagarna av tyska Skins on Attack Records. LP-versionen kommer lite senare, då i samarbete mellan SOA och franska Bords de Seine.
För mer info och smakprov: http://www.myspace.com/antipati
Blisterheads 15 minuter...
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1009923.ab
Krig!
Ville rekommenderar... Instant Agony!
Ville är en ambitiös punkrockare från Vantörs församling med näsa för obskyr punk. Han kommer att tipsa och komma med rekommendationer här i bloggen med jämna mellanrum. Den här gången förordar han gamla Instant Agony.
Instant Agony 1981
Årets Rebellionfestival i Blackpool bjöd på riktigt fina akter, som Threats, Subhumans och The Adicts för att nämna några. Alltid kul att se dessa gamla band, men överraskad blir man ju inte, då man oftast vet vad som kommer. Men Rebellion bjöd även på ett par helt nya framträdanden för min del, och ett av dem var Instant Agony.
Gubbarna levererade en helt ok spelning, som jag tror, till en större del bestod av deras nya låtar (i och för sig såg jag och min kompanjon Opoku bara halva spelningen, då vi hade ett hektiskt schema). Hur som helst, de lät bra i mina öron och var lugnt värda att kollas upp.
Väl hemma i Sverige införskaffades Fashion Parade och No Sign of Life. Två EP:s från 1983 som fick mig att tänka något i stil med "varför i helvete har jag inte hört det här tidigare?"
Två suveräna skivor med enkelt, melodiöst och rått innehåll.
Båda skivorna, samt alla gamla rekommenderade skivor kommer inom snar framtid att läggas upp punkochoi.blogg.se i Mp3-format. Mer om det senare. Tills dess, gå in på bandets myspace sida och lyssna på deras nyare material: http://www.myspace.com/instantagony .
Cheddar Collection #5
Tacka fan för SL
För övrigt hoppas jag att fler björnar dödar fler jägare. Antar att han eller hon som äntligen fällde en gubbjävel nu häromdagen hade sett klippen från "björnjakt på skoter" som nyheterna visade, och blivit förbannad. Än så länge leder jägarna i antal nedlagda byten, men om björnarna tar hjälp av vargarna och någon av de där galna älgarna man läser om ibland, kan det kanske jämna ut sig så småningom.
Demob lägger av
Demob verkar sjunga på sista versen tyvärr. Ett av de inte alltför många band som fungerar nästan lika bra återförenat som då de verkligen begav sig:
"IT IS WITH REGRET THAT I HAVE TO INFORM ALL OUR FRIENDS THAT WE (DEMOB) WILL PLAY OUR LAST GIG ON NOVEMBER 3RD AT WOLVERHAMPTON, REBELLION, COCK SPARRER GIG.
I AM NOT GOING TO SAY ANYTHING AT THE MOMENT AS TO WHAT HAS HAPPEND EXCEPT I AM GUTTED TO HAVE TO ANNOUNCE THIS AND ALSO THE EMBBARESSMENT IT IS GOING TO CAUSE ME TO HAVE TO TELL CERTAIN PROMOTER FRIENDS THAT WE WILL HAVE TO CANCEL FURTHER GIGS, ESPECIALLY AFTER THEY HAVE GONE OUT OF THEIR WAY TO SORT OUT THOSE GIGS FOR US,.
AS THOSE OF YOU WHO KNOW HOW i FEEL ABOUT PULLING GIGS, THIS IS A REAL PISS OFF SO IF YOU WANT TO KNOW PLEASE EMAIL ME ON HERE AND i WILL GLADLY FILL YOU IN AS TO WHAT HAS HAPPEN AS YOU ALL AS INDIVIDUALS DESERVE TO KNOW WHAT IT'S ALL ABOUT, IT'S THE LEAST I CAN DO.
THANX TO ALL WHO HAVE SUPPORTED US THESE LAST 6 YEARS, YOU WERE ALL CERTAINLY WORTH IT, SEE YOU SOMEWHERE SOON.
CHEERS
"ONCE PUNK ALWAYS PUNK"
aNDY K"
Demob 1978
Levande punk i Västerort!
Jag vet att det blev mycket konstiga etiketter där, typ zombiecore och horrorpunk, men det är begrepp jag tidigare sett banden själva slänga sig med när de är i beskrivartagen.
Klockan 16:00 öppnar portarna, Tunnelbanestationen heter just Blackeberg och priset är 50 kronor. 18 år gäller i dörren och bärs säljs därinne. Gå ut igenom spärrarna och uppför trappan. När du står på torget tittar du med fördel åt höger och ser då Kaskad-skylten gnistra och glimma. Kom dit eller var skit.
Kjell har uppdaterat...
Kjell Hell har uppdaterat sitt skötebarn igen. Färska punknyheter, recensioner av Gatans Lag - Alla Hängda Rövares Själar och nya mp3:or med Sinners Since Birth, Sound of a Revolution, Scams, Frontlash och Headless Marines finns nu att tillgå på http://www.kjellhell.se!
Paco recenserar... Blind Justice - S/T Demo
(Blind Justice - S/T Demo, DIY) Jag nämnde den här demon i förbigående i inlägget om punkspelningen i Norrköping i lördags, efter vilken jag för övrigt inte har varit sugen på den minsta lilla pint Guinness. Nu har det alltså blivit dags att skriva lite mer om den; åtminstone det förtjänar den.
Kvartetten kommer från Västervik och bildades ganska nyligen. Mer exakt än så kan jag inte vara, tyvärr. Det är ganska genomsnittlig punk det här, som säkert många skulle kalla för Oi!, ett begrepp jag drar mig för att använda om band som inte är från södra eller östra London och upplevde sin gyllene ungdom för bortåt trettio år sedan.
Som jag också redan tidigare påpekat så sjunger Tampe på ett alldeles speciellt sätt. Han låter liksom trött och förbannad på samma gång. Det är väl i det både styrkan och svagheten hos det här bandet ligger. Det blir jävligt eget, men är kanske inte så jäkla bra. I Declare My Hate och Sunday Weakness funkar det hyfsat och i Fuck It vrålas det på ett sätt som inte alls är oävet. Valet av cover, Sorry - ursprungligen av The 4-Skins - skvallrar väl liksom bandets namn om att dess influenser är just de där som orerade i södra och östra London för en massa år sedan, och genomförs förvånansvärt bra. Det är en bagatell det här, men det ger ett visst hopp om vad som komma skall, eller i alla fall vad som skulle kunna komma. Jag håller tummarna. Testa valda delar av demon här.
Paco tänker på... De Lyckliga Kompisarna - Le Som En Fotomodell
Paco tänker på gamla skivor.
Som jag nämnde i förbifarten för ett par inlägg sedan är det här verkligen ett av de bästa svenska punkalbumen som någonsin har släppts i Sverige. Låt gå för att det är ett av de femhundra bästa, men fyfan vad bra det är! I efterhand smutsat av "trallpunk"-begreppet, som snarare torde syfta på de bleka Strebers-plagiatörer som blandade in John Bauer-toner och skrev texter som idag skulle fått den mest härdade emo-unge att snabbt ta sig själv av daga. När den här plattan kom fanns för övrigt inte begreppet trallpunk - i alla fall var det inte speciellt etablerat. Jag skulle säga att den här skivan är rakt igenom melodiös hardcore. För det mesta fyndiga och tänkvärda texter till en trummatta i 300 knyck, och ett strängaspel av begåvade och innovativa spelemän och musikkreatörer. Att De Lyckliga Kompisarna efter den här plattan mest producerade larv (de lustigheter som på Le Som En Fotomodell aldrig blir för mycket utan fungerar som små glimrande stick) är en annan, lite mer tragisk historia. På efterföljande albumet Tomat är det bara i Egons Fest det tänder till, och inte blev det bättre på Sagoland, trots ett par praliner, såsom Punkskolan och Allmänt Tuff.
Jag minns första gången jag hörde det här bandet; faktiskt de fyra första låtarna från just Le Som En Fotomodell, och hur det kändes. Jag var tretton år och satt på Studion (då kunde man sitta på ställen som sålde öl utan att själv vara myndig eller berättigad att handla spritdrycker i baren) med min kompis och väntade på att Strebers-medlemmarna Ulke och Ztikkans nya band Dia Psalma skulle upp på scenen. Förbandet var Stukas, och mitt i deras set var klockan så mycket att jag och kompisen var obligerade att ta första bästa SL-buss tillbaka till bonnhålan, för att inte föräldraliven skulle bli nervösa. Vi missade således huvudbandet och det just då aktuella föremålet för vårt hyfsat nyväckta punkintresse. Vad vi däremot fick oss till livs var vår första dos DLK, strömmande ur högtalarna (det fanns ingen DJ - skivan fick gå), och det var något som satte ganska djupa spår. Ett par år senare, när den brittiska gatpunken pockade på ens uppmärksamhet och hotade med en smäll på truten kändes DLK lamt och fånigt, men med åldern har pretentionerna runnit av en som vatten från en gås, och man kan åter uppskatta sin renaste ungdoms glädjeämnen utan att känna att ens image skadas. Dessutom ser jag med andra ögon på den här tidens svenska punk nu - en del av den har tidens tand gnagt för hårt på, medan en del av den med tiden har förädlats.
För er som ännu inte äger den här skivan; höjdpunkten på Marts karriär som sångare (han har annars spelat trummor i grymma band som Brackor, Sighstens Grannar och Östermalm Boys), rekommenderar jag varmt en snabb sökning på Tradera eller liknande. Det här är ett stycke svensk punkhistoria.
Ville rekommenderar... Indecent Assault!
Ville är en ambitiös punkrockare från Vantörs församling med näsa för obskyr punk. Han kommer att tipsa och komma med rekommendationer här i bloggen med jämna mellanrum. Nu rotar han fram nåt gammalt brittiskt igen; den här gången anarkopunkbandet Indecent Assault. Ordet är Villes:
Efter att Paco i ett av sina inlägg skrivit om hur han kommit hem och blivit överraskad av ett paket med Haircuts nya skiva, hände samma sak med mig ett par dagar sen, då jag upptäckte ett platt brunt paket liggandes i hallen. Dock var det inte Haircut, utan en 7" med brittiska Indecent Assault. Äntligen fick jag tag på den, efter flera månaders letande, när den dök upp på eBay (förvånansvärt nog från en svensk säljare).
Jag kom i bekantskap med Indecent Assault genom myspace och Ian Glaspers bok The day the country died. Och efter att ha hört låten Have you ceased to function var jag bara tvungen att ha EP:n i samlingen.
Men ett par månader tidigare, innan det bruna paketet anlände, överraskades jag av ett annat paket (vilken färg det var på det kommer jag inte ihåg) som innehöll deras andra och sista åttiotalssläpp. En split-EP; United we stand... but so do they med bandet Anorexia (inte att förväxla med det gamla 77-bandet som släppte Rapist in the park), släppt -86 på bandets egna Reaganstein Records med tre låtar per band. Indecent Assaults bidrag var Backpockets, High tech och Surf or die! Bra låtar i mitt tycke, med intelligent innehåll. Enda problemet var att den låten jag mest ville komma åt inte fanns med.
Åter till det som hände ett par dagar sen: Ni vet den där känslan (ja jag vet. Tysta Mari vet också// Paco), då man sätter på en skiva och så fort man hör de första ljuden, så vet man att det kommer bli bra? Och just den känslan upplevde jag när jag satte på Dawn of the Android Workers. A-sidan bjöd på den röjiga Nation's prisoners och den Blitz-doftande They're the Murderers (basen låter väldigt likt den på Nation on Fire). B-sidan bjöd på en ännu röjigare I Can't Stand Top of the Pops, och min absoluta favorit Have you Ceased to Function.
Förutom sina åttiotalssläpp, har gubbarna från Dudley spelat in en ny EP 2006 som heter Still Burning. En låt från skivan plus tre äldre finns att lyssna på http://www.myspace.com/indecentassault.
