Paco recenserar... Cock Sparrer - Here we Stand CD

image125
Paco recenserar

image71


(Cock Sparrer - Here we Stand CD - Captain Oi!) Först måste följande två saker klargöras:

  1. Få eller inget band har betytt så mycket för mig som Cock Sparrer. I en ålder då man åt musik på ett helt annat sätt en vad man gör idag, vid min ålder, och under en tid då man tillika utforskade skinheadkulturen från ett utan-internet-perspektiv och som total novis, kom Cock Sparrer med sin melodiösa, anthemiska och välformulerade musik att symbolisera något av det bästa oi!-punken kunde bjuda på. I sällskap av ett par andra artister och konstellationer utgjorde Cock Sparrer det absoluta soundtracket till mina ljuva ungdomsår, då allt fortfarande hade ett skimmer av nyhetens behag över sig.
  2. Jag tycker på största allvar inte att bandet har gjort en enda dålig låt. Inte ens de första boogierockalstren får mig att rynka på näsan. Jag älskar alla deras tidigare album, och de kommer till och med undan med en låt som Sunday Stripper i mina ögon, och det skulle inte många band göra.

En del vänner, i synnerhet de lite yngre, kallar Cock Sparrer överskattade, och jag förstår vad de menar (inte för att jag tycker att de är det ens med dagens mått mätt - de är förmodligen ett av de tre bästa banden någonsin), för East End-grabbarna har faktiskt fått det erkännande som det tjatades så mycket om att de borde ha från olika tongivande röster inom den brittiska gatpunkscenen under det sena 80- och tidiga 90-talet. Nu när de tidiga oi!-banden (för enkelhetens skull använder jag begreppet oi!-band) har blivit lika lättillgängliga som typ Ebba Grön var när en annan började med punk, och dess tidigare belackare satt okvädesorden i halsen i takt med att deras fötter stampat till det senaste "streetpunk"-släppet från Sidekicks Records, har Cock Sparrer officiellt blivit the godfathers of oi! Och samtidigt som Nöjesguiden skriver att de ser fram emot Dropkick Murphys' spelning i Stockholm mest för att få höra covern av Cock Sparrer's klassiker Watch Your Back (Ja, de gjorde faktiskt det när DKM skulle gästa Sverige 2006. Jag undrar just hur de jävla fittluggarna hade trivts på ett Sparrer-gig i England anno 1984), har oi!-musiken mer eller mindre slutat att vara kontroversiell och skinheadrörelsen blivit mer eller mindre rumsren. Det är en annan, mycket tråkig historia, men Cock Sparrer har åtminstone genom oi!- the revival fått sitt erkännande.


Så kom den då äntligen; skivan som jag för bara ett år sedan aldrig trodde jag skulle få se komma. Jag trodde helt enkelt att Cock Sparrer skulle nöja sig med att göra ett par få, inkomstbringande spelningar om året och kanske på sin höjd släppa en DVD med samlade godbitar från de evenemangen. Jag hade sedan Two Monkey's mer eller mindre tolkningsbara avslutningsspår Good Bye dessutom förlikat mig med tanken. Tji fick jag.


När jag så fick tag på deras nya album Here We Stand tack vare Arthur Pendragon-Slug som var på plats i Wolverhampton för årets enda Sparrer-gig, infann sig snabbt två besvikelser, som jag bägge kom över väldigt fort:

   För det första hade jag önskat mig en fortsättning på Working-sviten, men å andra sidan slutade det ju lyckligt på Two Monkeys när jag-personen slog sig ner på Marbella för ett liv av överflöd och spritexcesser i grodan ro. För det andra reagerade jag på sista spårets titel; Suicide Girls. Ett tag tänkte jag att mixaren/torsken Lars Frederiksen hade haft för mycket att säga till om, men avfärdade snabbt infallet, och kunde pusta ut när det visade sig att endast titeln hade med det idiotiska "alternativa" porrfenomenet att göra.


Så till själva essensen; musiken: Bandet har nu blivit en officiell kvintett, då Daryl Smith blivit fullvärdig medlem, efter att tidigare ha varit en extra gitarrist när bandet spelar live. Soundet på skivan är mer kraftfullt än på de två föregående albumen Guilty as Charged och Two Monkeys, kanske tack vare Rancid-Lars aka Torsk-Lars. (Samtidigt saknar jag det mjuka ljudet bandet hade på Shock Troops, och som jag hade föreslagit en återgång till om jag hade fått äran att producera plattan). Dessutom tycker jag att bandet på mer än ett sätt känns både piggare och argare än hur de lät på 90-talet, och det är inte att förakta. De inleder med svängiga men allvarliga Too Late som med sitt direkta tilltal och sina pricksäkra körer sätter tonen och visar på ett vitalt och angeläget Cock Sparrer. Efterföljande Gotta Get Out sticker inte ut (hade det varit ett annat band som gjort den skulle den säkert vara briljant, men Sparrer kräver jag mycket av), men det gör däremot spår tre; Did You Have a Nice Life Without Me?, där Colin frågar en gammal flamma/en-gång-potentiell-livskamrat om denne haft ett bra liv utan honom. Att förhållandet inte höll berodde lite tillspetsat på att jag-personen spelade i ett band: you made plans/ I played in a band. Det här är skivans i särklass bästa låt, och den skulle lätt kunna platsa på Guilty as Charged, med sin typiskt hurtiga Cock Sparrer-melodi, sitt svinsköna stick och den inledande, glimrande gitarslingan.

   De tre låtarna efter det; True to Yourself, Time to Make Your Move och Will You? är alla utmärkta exempel på brilliant, poppig gatpunk, men utan det exceptionella lilla extra. I låt nummer 7; Better than This, anar man däremot direkt att något utöver det ordinära är att vänta. Det är melankoliskt och klockrent; text som musik.

   Karamellen Spirit of '76 är enligt Beaufoy inte en allt-var-bättre-förr-låt, utan mer en nostalgisk betraktelse över sakernas dåtida tillstånd. I verserna luktar det faktiskt en hel del The Crack om låten, vilket kanske inte är helt otippat, då nämnda Micky Beaufoy även spelar (spelade) i den konstellationen. Med Spirit of '76 får skivan ny kraft, och efterföljande So Many Things är en utmärkt gatpunkhymn.

   Last Orders; låt 11, låter mycket Two Monkeys; avskalat och enkelt, men med hurtig leadgitarr och tacksamt tema. Despite all This är en hoppingivande historia, men tappar lite på den märkliga gitarren i introt, som jag tycker luktar Rose Tattoo och känns väldigt malplacerat. Sussed låter oväntat hård inledningsvis, men planar sedan ut i skivans mest mediokra låt.

   Avslutande Suicide Girls är trots den tveksamma titeln pricken över i:et eller grädden på den marmelad denna skiva är - ett ytterst habilt album (om än inte deras bästa) av världens kanske bästa punkband någonsin.

   Nu hoppas jag bara att gubbarna fortfarande är vid liv i augusti, när jag ska se dem spela för andra gången.


Ville rekommenderar... Grazdanskaja Oborona (GrOb)

image153

Ville är en ambitiös punkrockare från Vantörs församling med näsa för obskyr punk. Han kommer att tipsa och komma med rekommendationer här i bloggen med jämna mellanrum. Bördig som han är från S:t Petersburg söker han här förmedla sitt fosterlands punkhistoria; eller i alla fall lite av den:

Nostalgi! Nu hände det igen: Jag fick ett ryck och lyssnade igenom alla GrOb-kassetter jag äger. Och ja, jag ryser fortfarande när jag hör dem. Vilka är då Grazdanskaja Oborona? Ett av Rysslands (då Sovjetunionens) första punkband, grundat -84 i staden Omsk, av sångaren och frontfiguren Egor Letov.

image64


I bekantskap med bandet kom jag genom mina barndomsvänner från St-Petersburg, på ett av mina första besök i Ryssland, efter invandringen till Sverige. När jag hörde låten Poganaja molodez - Smutsig ungdom från deras första album med samma namn, har den förföljt mig. Det första jag gjorde var att köpa in alla kassetter med bandet jag kunde hitta (än idag är kassetter populära i Ryssland). Om jag ska vara ärlig så blev jag besviken på inköpen, då det bara var ett fåtal låtar i samma klass som Poganaja molodez. Bandet har släppt omkring 30 album från -84 fram till idag och 80 % av dem är skit. Väldigt tråkigt med en sådan ojämnhet.

image65

Egor Letov; han må ha sett ut som en hippie, men han var mer punk än någon av oss någonsin kommer bli.
(Sug på den du Skinny, det var visst en tävling ändå :) // Paco)


Eftersom Sovjetunionen var en kommunistisk diktatur, var det svåra tider för band som Grazdanskaja Oborona, speciellt om man var så samhällskritisk som de var. Ständiga förföljelser och hot från KGB (bandet var KGB:s främsta hatobjekt inom musik) fick bandet att hålla sig gömt under jorden. Och det är också just där de flesta inspelningar var gjorda.Vid ett tillfälle placerades Egor Letov på mentalsjukhus på grund av sin kritik mot regeringen. Många i Letovs bekantskap har även begått självmord. Att förstå hur det var i Ryssland på den tiden kan man bara genom att uppleva det själv. Stor respekt till bandet och framförallt Egor Letov som inte var rädd att visa sitt missnöje mot landets diktatoriska regim. Det var det positiva...


Nu till det negativa..:

Någon gång under mitten av 90-talet hände en tråkig grej. Egor Letov och Grazdanskaja Oborona konverterade till nationalism och började släppa högerplattor. Helt oförståeligt för mig hur man kan bli någonting som man en stor del av sitt liv varit emot. Helt jävla sjukt!

Några få av de låtarna som var bra är inkluderade i paketet som med fördel laddas ner här.

Dessa är (titlar på svenska):


Smutsig Ungdom 1985

image66
Smutsig Ungdom
Det Räcker!


Rött Album 1987
image67
Slicka Svinens Rövar
Djurpark


Bra! 1987
image68
Någon Mer
Röd Medalj


Totalitarism 1987
image69
Jah är På Vår Sida

Nekrofili 1987
image70

Nekrofili (Grymt bra, när Letov sjunger i refrängen "...Tidigt på morgonen ställer jag mig i kö till Mausoleum....Nekrofili, nekrofili...)

Patriotismens våg

KGB - rock


Viktig info angående den här härliga tillställningen...

image63

Kjell låter hälsa:

# Lördagen den 24 november är det dax igen för Club Underground i Uppsala. Antipati, The Lowlifes, The Crack Babies och Scoundrels spelar och Kjell kör en Helltour-buss dit.

Pris T/R blir 120-150 kr (ej klart i skrivande stund) och alla banden tar bussen tillsammans med Sthlm-publiken. Avresa kl.18:00 och hemfärd är 02:00 från/till Klarabergsviadukten vid Stockholm Central.

OBS! Enda sättet att fixa en plats på bussen är genom att skicka ett mejl till info@kjellhell.se med ditt namn och mobilnummer så hör Kjell av sig. Platserna är begränsade till 34 st. Alla som åker med bussen kommer in - konsertbiljett betalas i dörren.

Club Underground - http://www.myspace.com/clubundergroundsweden
Antipati - http://www.myspace.com/antipati
The Crack Babies - http://www.myspace.com/thecrackbabiessthlm
The Lowlifes - http://www.myspace.com/lowlifessthlm
Scoundrels - http://www.myspace.com/scoundrelsmusic
Kjell Hell - http://www.kjellhell.se/

...

Pallar inte uppdatera ordentligt nu, men till helgen blir det lite allt möjligt, bland annat en recension av Cock Sparrers efterlängtade album Here We Stand, samt Ville Rekommenderar och annat smått och gott.


The Templars, Stomper 98, Perkele & The Underdogs på Jeffreys i Göteborg

Så var det dags för årets svenska punkhändelse: att åka och se skandifilerna The Templars allra första Sverige-gig. Efter att ha trimmat min mustasch satte jag följaktligen på mig spenderarbyxorna och flög ner till Sveriges andra stad och dess begivenheter. På fredagen kom vi ner, och kvällens uppvärmning bestod i folköl på hotellrummet, folköl och Pimms på ett annat hotellrum, förfest med gedigen gästfrihet i Majorna, samt skinhead reggae-baluns på ett ställe jag glömt vad det hette, men som låg på samma gata som spelstället och där bland annat Phil från The Templars vände skivor och stämningen var allmänt god. Mängder av vänner från när och fjärran som man på grund av geografiska omständigheter får tillfälle att träffa alltför sällan avhandlades efter förmåga. Sen tog vi en ganska tidig bulle hem med världens mest arketypiskt göteborgska goa gubbe till chaufför. Han tjötade oavbrutet och berättade roliga historier om när han kört taxi i Lund och kört på professorer med berått mod. En mycket charmant herre som jag önskar var taxikund att få till sällskap och förare.

Dagen efter var inte så jävla dagen efter, som tur var. Vi pressade i oss så mycket vi kunde från frukostbuffén och smidde planer för dagen. Göteborg var fullt av skinheads, punkare och bajspunkare (de senare tillesta för att bese Oi Polloi och The Restarts, som spelade på annan lokal i staden). Frammåt skymningen mötte vi upp min Onkel på ett ölhak vid Chapmans Torg, och sen gick vi helt enkelt ner till Jeffreys där kvällens spelning skulle gå av stapeln. Det visade sig vara ett nästintill helt perfekt ställe för ett dylikt arrangemang: stort och rymligt med ett ordentligt antal bord, god och billig öl och en stor bar. Det enda man möjligtvis skulle kunna anföra någon typ av klagomål mot skulle kanske vara att scenen var inklämd i ett hörn med inte alltför mycket plats för slamdans eller rumpskakande.

Vi satte oss vid ett bord hyfsat nära ingången och började, efter lite merch-inköp, att öla och socialisera med nya och gamla vänner och bekanta.

Första bandet att äntra scenen var The Underdogs från Göteborg, som har en imponerande CV med tanke på konstellationens kortvariga existens och knapphändiga produktion. De har bland annat tidigare spelat på Concrete Jungle-festivalen i Camber, och nu var det alltså redan dags att vara med och öppna för kanske världens just nu största "oi!"-band. The Underdogs spelar en ganska träig och aggressiv oi!-influerad typ av punk, och är nog ganska influerade av amerikanska 90-talsband, typ Red, White & Blue, Oxblood och The Templars. Det är ganska bra, kanske för att det nog inte finns något annat band som spelar så här primitivt och på många sätt otidsenligt, i alla fall inte i Sverige. Jag såg dem på Concrete Jungle och tyckte att de gjorde en bra spelning, och på plats i Göteborg kan jag villigt erkänna att jag var ganska upptagen med att doppa mustaschen i så mycket billig guinness jag kunde få i mig och låta käften gå i ett, i ett, så jag var inte direkt at the front. Det jag hörde föll mig dock som väntat på läppen.

image57
The Underdogs öppnade.

Tyskarna i Stomper 98, som delar New York-boende trumslagaren Phil Templar med, just det, The Templars, var nästa band att spela. De har ganska nyligen släppt ett nytt album, som enligt vad jag har hört ska vara väldigt bra, men som jag personligen ännu inte har lyssnat in mig på. Stomper 98 spelar en ganska driven, typiskt tysk, stompig gatpunk med saxofon, och har genom träget arbete gjort sig ett namn som ett av de mest gedigna Europeiska banden. Precis som The Templars hyser den förkärlek för gammal Europeisk Oi! och punk, och i synnerhet då kanske den franska. Bland annat tolkar de Camera Silens' Pour La Gloire på det nya albumet. Lika lite som jag kan ge The Underdogs eller Perkele en rättvis gigrecension på grund av bristande närvaro framför scenen, kan jag inte heller bedöma Stomper 98's framträdande, men också här lät det jag hörde bra, och jag vet sedan tidigare att de är ett mycket kompetent liveband.

image58
Stomper 98 spelade stompig, saxdriven tyskpunk.

Sen var det dags för Perkele, som är väldigt stora utanför Sverige, och efter vad det verkar också går hem väldigt bra i Göteborg. Det var ett rejält drag framför scenen, och jag kom knappt fram för att ens ta ett kort. Perkele har aldrig varit ett favoritband, men folk tycktes vara med på noterna och sjöng glatt med i de allsångsvänliga trudelutterna.

image59
Framför Perkele var det fullt.

Till slut var det alltså då dags för The Templars. Jag har tidigare sett dem på Juleblotet i Oslo 1999 samt på den redan nämnda Concrete Jungle-festivalen i Camber i april 2007, och båda gångerna har de levererat med besked. Det enda problemet med The Templars är att de har gett ut så jävla mycket låtar att det alltid är stor risk att de för länge sedan har glömt bort hur de spelar de egna låtarna, och således inte kan leverera folks personliga favoriter. Kung Sol, till vardags gitarrist i The Lowlifes, fick exempelvis inte heller denna gång höra sin favvolåt Visions of a Future. I övrigt spelade bandet ett extremt långt set, bortåt 25 låtar om jag inte missminner mig. Många av bandets egna klassiker avhandlades, exempelvis War on the Streets, New York, och You Decide, samt fyra covers; Livsstil och Stick! av Agent Bulldogg och med Stockholmsk gästsång, samt föga förvånande en Cock Sparrer-dänga och Violence in our Minds av The Last Resort.

image60
The Templars spelade länge och väl.

Jag tror inte att någon var missnöjd när de svettiga tempelriddarna troppade av scenen, och Jeffreys började tömmas på folk. Dagen efter skulle jag komma att summera helgen som mycket lyckad, trots att fyllan inte släppte förrän på förmiddagen, och väntetiden på Landvetter inte var den roligaste.

Ett stort tack går ut till alla vänner som man träffar alltför sällan, och de arrangörer och band som gjorde den här kvällen möjlig. Hoppas på mer roliga händelser i Göteborg framöver.

image61
Carl Templar, Phil Templar, Paco & Perry Templar.

Sen var det dags för efterfest eller nåt. Mera eller nåt i vissa fall:

image62
Kung Sol (The Lowlifes), Erik (Frenzy Four) och Cheddar (Antipati) efter spelningen.

Imorgon: The Templars

Imorgon spelar The Templars sin första Sverige-spelning någonsin. Det kommer att bli minst lika bra som de gånger jag tidigare sett bandet, dvs mycket, mycket bra. Hoppas för Kung Sols skull att de kör Visions of a Future den här gången.

image56

RSS 2.0