punkochoi

   Vi packade in oss i en hyrd van och begav oss mot Östergötland kring tedags. Nio stycken var vi, med nykter chaufför och allt. Ungefär hälften av oss var bakfulla (inte jag) och blev tvugna att stoppa i sig kolesterol på vägen. Jag drack ett par folle, och ur högtalarna strömmade The Templars, Brixton Cats och Agent Bulldogg.

   Väl framme i Norrköping äntrade vi lokalen och klarade av vad etiketten krävde i form av hälsningar och presentationer. The Disputes och halva Royal Stakeout hade redan anlänt, och Ultimo Asalto satt och tryckte i sig pastasallad i ett hörn. Med sig hade de en bizarr vitklädd figur med kängor upp till knäna och armbindel. Han var deras merchgubbe. Vi gjorde vad vi skulle och begav oss mot Cromwells, som jag tror är den närmast belägna puben. Där träffade vi lite vänner och tömde några pints Guinness och blev bjudna på en shot jäger sen går det åt helvete... Träffade en hel del trevligt folk, bland annat den unge skinnskallen Tampe som gav mig en demo med sitt band Blind Justice. Jag vet inte vad jag ska säga om det... han låter liksom både avslappnad och ansträngd på samma gång när han sjunger, och jag har svårt att inte tycka att det är ganska kul. Inte på ett komiskt sätt, utan, ja... jag antar att det är ganska dåligt, men jag har svårt att inte gilla det. Döm själva.

   The Disputes var först upp på scenen. Det här var i princip deras första gig utanför hemlandskapet, och uppslutningen framför scenen var förvånansvärt stor. Bandmedlemmarna, som uppskattningsvis är mellan sexton och tjugoett år gamla, var alla duktiga på sina respektive instrument, och levererade en trevlig punk inte helt olikt vad man skulle kunna tänka sig vara ett norrländskt, ungt Agent Bulldogg. Eller något åt det hållet. På sina håll lyste kanske influenserna igenom lite för väl, men på det hela taget var det en trevlig spelning, även om den var på tok för lång för ett så pass oetablerat band. De spelade bland annat sina demolåtar som legat ute på bandets myspace-sida, samt en cover på Livsstil av (just det!) Agent Bulldogg. Giget skulle med fördel ha kunnat kortas ner med en kvart.

Disputes spelade (lite för) länge och väl

   Nästa band att äntra scenen var stockholmarna Antipati, men dom missade jag av olika anledningar, så jag går direkt på tredje bandet; Örkelljungas stolthet Royal Stakeout. Pågarna presterar alltid bra live, så enkelt är det, och även om jag kan tänka mig att många av kvällens besökare, mest rakat, kängor och hängslen, rynkade en aning på näsan åt deras lite mer amerikanska sound, kan ingen säga emot mig där. Skivbolagsmogulen Kjell "Snäll" Hell, sågs dansa ivrigt framför scenen, och även om det var tunnare med folk på golvet än då Disputes och (har jag fått höra) efterföljande Antipati spelade, röjdes det på bra framför det lilla kravallstaketet. Royal Stakeout spelade hits som Banned, Kräla och Streetfight och gjorde inte mig besviken, förutom på en punkt: King Fingers utseende. Den gode Finger hade för kvällen (hoppas jag) bytt ut sin i övrigt trevliga nitpunkapproach mot en gräslig blandning av sleazerockare, pirat, hallick och schablonutstyrd prostituerad kvinna. Det var inte kul. Döm själva nedan, och lyssna gärna på Royal Stakeout här om ni inte tidigare bekantat er med dem.

Galten, Thor, King Finger & Gakk = Royal Stakeout

   Efter att de tre svenska akterna alla presterat med beröm godkänt, och folk verkade ganska jävla packade (vissa hade nickat till i soffor och vid bord), var det spanjackernas-huvudaktens tur att äntra scenen. Ultimo Asalto är inget band jag tidigare lyssnat speciellt aktivt på, och efter att ha lyssnat igenom skivan jag köpte igårkväll kan jag inte komma på någon anledning till varför jag borde ha gjort det heller. Metallisk, onyansierad, oi!-influerad gatucore utan någon speciell passion är vad det rör sig om, i alla fall enligt mig, då jag inte besitter de minsta lilla spanskakunskaper och därmed inte heller kan njuta av eventuell bra lyrik. De röjde på bra dock, och var extremt tighta trots att de tidigare under kvällen glatt berättat för mig att de var alldeles för fulla för att genomföra en hyfsad spelning. Om du av någon anledning skulle vilja höra hur Ultimo Asalto låter, kan du besöka deras myspace-sida här.

Är det Skinny? Nej, det är en vanlig spanjor med pomada.

   Så begav vi oss då hem efter en kväll med fylla, svett, krasande monitorer och bra punk. På hemvägen spisades De Lyckliga Kompisarnas Le Som En Fotomodell; ett av de bästa svenska punkalbumen genom tiderna, och definitivt ett av de mest underskattade. Men det är ett annat blogginlägg.