punkochoi

   Så kom jag i alla fall väg till Snövit efter att ha försökt bli full på två folköl och ett glas ljummen Pastis med diskmedel i. Diskmedlet var inte avsiktligt tillsatt, jag misstänker att glaset var dåligt sköljt.
   Det mesta av umgängeskretsen var på spritfesten i Södertörn, och det var ganska glest med folk på Snövit när Dobermann Cult äntrade scenen nån gång mellan 22 och 23. I faten på Snövit har de Sofiero, vilket inte gör stämningen bättre, och plattvändaren bjöd mest på Motörhead och sena Broken Bones (var det va?), vilket inte gjorde oss piggare.
   DC levererade ett tight och underhållande set, som var helt okej sålänge de inte släppte på tempot. De äldre låtarna, refererade till som "myspace-låtarna", drog ner helhetsbilden tillsammans med de tidigare nämnda muskelspännartexterna, eller för all del de rena klyschorna: "Punks and skins and hardcore kids, unite!"
   Religiös, den enda svenska låten fick mig osökt att tänka på ett gammalt Täbyband, som ganska nyligen gjort en bejublad comeback.


   Frontlash såg jag sist nån gång runt millennieskiftet på "Nya" Vita Huset i Hägernäs, nån mil norr om "Gamla" Vita Huset, som för den oinvigde låg i Roslags Näsby. Då tyckte jag det var skitbra, har jag för mig, och spelningen som sådan var också rätt kul. Förutom Frontlash spelade massa crustband, typ Scumbrigade och Slaganfall med argt följe, och jag var där med lite vänner från Roslagen och trakterna runt Östhammar och Gimo. Vill minnas att en flaska Rosita var inblandad också. Detta var ju dock ett gäng år sedan, och en hel del vatten har ju som bekant forsat under broarna sen dess. Erik (Frontlash, ex Contemptuous, ex Sönderfall, Sleepless Nights) fingrade på reportoaren och nämnde att det lät mer metal nu, samt avslöjade på förfrågan att Terrorist Hunter från Brewed In Sweden 3 inte fanns med på setlistan. När bandet började lira infriades vissa farhågor, medan andra jagades på flykten. När Frontlash håller tempot låter det så bra som någonsin, men de långsamma låtarna känns fler, och sångaren Matte låter brötigare än någonsin. Som jag har fattat det spisar han mest metal hemma i söderförorten, så det finns väl en förklaring. Dock blev det ganska segt, och jag och Ville Lowlife bestämde oss för att åka hem efter kanske halva giget, för att vårda våra likaledes sjuka bättre hälfter och få en god natts sömn.


   Det pratades lite om Raybeez emellanåt, och ett par covers avhandlades pliktskyldigt, men det var inget som tog över. 
   När jag stod där och såg på banden kunde jag inte låta bli att le lite åt situationen: ett gäng killar mellan 25 och 30 spelar hardcore för the skins, the punks and the hardcore kids, medan publiken, i åldrarna 25-40, står lutade och dricker avslagen öl i plastglas och nickar med huvudena. Det var tunnsått med circlepits, mosh och crew-uppgörelser, om man säger så. Jag fick en känsla av att den här typen av hardcore på många sätt har ryckts så hårt ur sitt sammanhang, både tids-och platsmässigt, att det mest känns som teater. Alltifrån de återanvända riffen till sångarnas poser.

Delar av publiken, med en inflyttad skåning i förgrunden.

   Sammanfattningsvis var Dobermann Cult en aning bättre än väntat, medan Frontlash (som för övrigt släpper sitt första album nu i höst eller vinter, etikett okänd) har tagit ett steg närmare metalträsket. Både spelar dock kompetent och tight, och gillar man den här typen av NY-influerad hardcore så är det nog absolut värt ett öra eller ett öga.