Paco recenserar... Stigma - New York Blood CD



(Stigma - New York Blood CD - I Scream Records) Stigma är sisådär 53 år vid det här laget, men ger inte upp i första taget. Sedan sena 1980 har han varit det namnet som mer än något annat har varit synonymt med New Yorks hardcore-scen genom sitt livsverk Agnostic Front, och nu släpper han sin solodebut på I-Scream Records, i form av ett tolvspårsalbum dekorerat med tuffa detaljer som knogjärn, handeldvapen, hagelbrakare, patroner, och blod. Vinnie Stigma själv skymtar fram på en polaroid komplett med linne och hatt, som vilken Rancid-medlem som helst. Och på mer än ett sätt känns det (även om det nog mest är en känsla, dock en känsla helt olik känslan Tysta Mari talar om) som om det är Lars Frederiksen som har planterat en massa små elaka frön i huvet på Stigma, och som gör att han känner sig manad att släppa testamente och memoar i skivform. Musikaliskt är New York Blood en ganska medioker historia. Lite som en blandning av Blood For Blood, Lasse F och Bon Jovi. Även om det piskas på ganska bra både i Misery to Milestone och bonusspåret Young Till I Die, samt bjuds på okej punklåtar, typ titelspåret, Turning the Tide, Trouble och Still Crucified, är bottennappen rejäla. Mossigt countryplonk i Blurry Nights, mjuk mainstreamrock i Hole in My Heart och akustiskt skitsnack i We Are the Boys sänker omdömet rejält. Stigma med kompmusiker levererar också två covers av pionjärerna Forced Reality; skinheadhymnen We're Not Alone, samt 15 Pints (And I'm Still Standing). Det här funkar nog bra för inbitna Stigma/Agnostic Front-fans, eller för beundrare av lättviktig, välproducerad punkig rock med hardcorebotten.


Paco recenserar... Royal Stakeout - Bringing in the Beer CD



(Royal Stakeout - Bringing in the Beer CD - Distroi Records)
Fyfan vilket bra och snyggt första släpp av Göteborgska uppstickaren Distroi med vars hjälp Royal Stakeout äntligen har hittat till fullängdsformatet. Efter ett helt gäng egenproducerade demos, medverkan på diverse samlingar, samt splitsläpp med Contemptuous på Kjell Hell 2005 är det här alltså en debut i dubbel bemärkelse, och vilken debut sen! Royal Stakeout har alltid varit ett förträffligt liveband, men har på hårdvara alltid legat farligt nära gränsen till vad jag lite snällt kallar Rancidpunk. Detta har de dock uppvägt med gatukänsla, attityd och en oborstad approach som jag annars inte förknippar med hattfjantpunk. Lagom till fullängdsdebuten har Örkelljungas stolthet både mognat och breddat sig. Introt skvallrar om Dropkick Murphys-influenser, medan första "riktiga" låten; Army, låter Oxymoron på ett sätt som självaste Oxymoron gjorde när de var som bäst. Referenserna till de tyska 90-talshjältarna återkommer dessutom i Mainstream Civil Class. Gamla livefavoriter som Problem och Streetfight blandas med nya favoriter som Party Starter, PC Punks, och lokalpatriotiska Skåneland - skivans enda svenska spår (där det står klart att skånska är ett sjukt schysst punkspråk - tillochmed en banal fras som "mot dom som går dig mot" låter trovärdig). Sammanfattningsvis finns det inte ett enda dåligt spår på skivan, och jag uppskattar lekfullheten, ska-influenserna, allsångsmelodierna och det inlånade träblåset. Skulle man klaga på något bara för att skulle det väl vara den bitvis bristfälliga engelskan (man kan inte säga "masters in disorderly" gossar) men det är verkligen inget stort problem, och jag gratulerar såväl bandet som bolaget till ett utmärkt stycke gatpunk, som jag tror och hoppas kommer bli ihågkommet och kanske betraktat som en framtida klassiker.

Paco recenserar... Shaved Dogs – Feos Y Malvados CD



(Shaved Dogs - Feos Y Malvados CD - Pure Impact) Shaved Dogs debutalbum låter ganska mycket som en jämntjock gröt, trots att man ibland kan dra paralleller till Decibelios eller franska "Oi!"-band från 80-talets mitt, tänk sena Snix, fast en aning mer rakt på sak. Det är rakat, spanskt och ganska gutturalt. Jag antar att basala kunskaper i spanska skulle pigga upp lyssningen en hel del, men jag är inte säker. Det är trots allt inte helt oävet, även om mer nyanser vore att önska, och eftersom man lätt nickar till lite blir de låtar som sticker ut automatiskt de bästa. Exempel på detta är den melodiösa Solo Queda Recordar, den lite snabbare Escucha De Puta och det kraftfulla titelspåret.


Pure Impact låter också hälsa att de som gör en första beställning hos dem på http://www.pure-impact.com/ och skriver namnet på just den här bloggen i fältet för fri text får 10% rabatt på sagda order.


Paco recenserar... Headcase – Old Glory Boys CD



(Headcase - Old Glory Boys CD - Pure Impact) Det här är gatpunk av ganska brittiskt snitt, vilket kan förefalla märkligt (eller inte), då bandet härstammar från Brugge i Belgien. Bandet bildades så tidigt som 1986 men försvann sedan för att komma tillbaka, delvis med medlemmar från tidigare omskrivna The Pride. Faktum är att bandets sound är som en korsning mellan The Business anno 1987 och just The Pride. Och det är ju bra. Inte mycket är nytt under solen, men det är trevlig lyssning. Texterna är bra, trots en del språkmissar (exempelvis stavar de 'though' 'dough' upprepade gånger i texthäftet), och ämnena är hyfsat varierade. Förutom tolv nya låtar medföljer på utgåvan inte mindre än nio gamla Headcase-låtar som spelats in på nytt. De bästa låtarna är Young at Heart, Change My Ways, The Only One och Falling Over, med dragspelsintro och allt. Av bonusspåren väljer jag ut Oi! For the World och Headcase, och slutligen bjuds det på ett stycke belgarna kallar Oi! the Medley där de deklarerar sina influenser och väver ihop valda örhängen av band som The Business, Sham 69, Cock Sparrer, Cockney Rejects och The Ejected.


Pure Impact låter också hälsa att de som gör en första beställning hos dem på
http://www.pure-impact.com/ och skriver namnet på just den här bloggen i fältet för fri text får 10% rabatt på sagda order.


Läs en intervju med bandet på insomnade Punk & Oi! in the UK här: http://www.punkoiuk.co.uk/INTERVIEWS/headcs.htm


Paco recenserar... Sick of Society - The Evolution of S.O.S CD-r/Promo

(Sick of Society - The Evolution of S.O.S. CD-R/Promo) En tolvlåtars promo med det här amerikanska "oi-core"-bandet damp ner i lådan. Jag förstår inte riktigt om det är en officiell release eller bara samlat material som bolaget Last Offense försåg mig med, men att bandet och bolaget i fråga har en stark koppling råder det ingen större tvekan om. Det här är inte riktigt min kopp te, eftersom både gitarrerna och de ibland dubbelkaggetrampande trummorna luktar lite väl mycket metal, men inne i smeten kan man urskilja både bra melodier och schyssta låtideer, och fans av Blood for Blood när de inte går för fort kan nog säkert uppskatta det här. När det gäller lyriken gissar jag att titlar som Backstabber, Boots & Braces, Hooligan och Drinking Song talar för sig själva.


http://www.myspace.com/sickofsociety


Paco recenserar... The Bad Luck Charms - S/T CD

image125
Paco recenserar


(Bad Luck Charms, The - S/T CD - I Scream Records) Det här bandet såg nästan ut som det mest jävliga, lite I stil med Royal Stakeout's King Finger som han såg ut sist jag såg honom - som en prostituerad pirat-transvestit korsad med en random sleazerockare. Men det här var faktiskt den bästa av de här tre skivorna. Punk, utan tvekan, av tydligt amerikanskt snitt, men med något trevligt drag av Stiff Little Fingers över sig. I sättningen hittar vi Kerry Martinez från US Bombs. Pressreleasen påstår att det här är "sleazy rock'n'roll for fans of US Bombs, The Rolling Stones, New York Dolls, Hanoi Rocks och Dead Boys", men jag måste säga emot: Det här är fan så mycket mer taggigt. Och det är också det enda i den här nätta bunten som hindrar mig från att kräkas och avfärda I Scream som ett Miami Ink-bolag för den lättimponerade posören.

http://www.myspace.com/badluckcharmsusa


Paco recenserar... Death & Taxes - Tattooed Hearts & Broken Promises CD

image125
Paco recenserar

image153


(Death & Taxes - Tattooed Hearts & Broken Promises CD - I Scream Records) Titeln luktar ju jävligt illa, men efter Enemy Rose är man inte alltför kräsen. Death & Taxes bildades av Jim Morris, som var en av originalmedlemmarna i det gamla Boston-bandet The Bruisers, där Dropkick Murphys' sångare Al Barr en gång trakterade micken. Så bra som The Bruisers' eminenta debutalbum Society's Fools är den här skivan verkligen inte, tyvärr. Det här är mest ett stycke klassisk amerikansk rock'n'roll med punktendenser. Det finns få band som klarar av att spela sån här bourbonstinkande punkrock'n'roll utan att bli äckliga. Hudson Falcons är ett av de band som fixar det, och Main Street Saints lyckades hålla det jävligt skinheadsigt (nytt adjektiv!) och oborstat när de höll på. Death & Taxes blir mest tråkiga. Plattan innehåller 10 pissljumma låtar, och är proddad av Jim Siegel som tydligen är känd för att ha jobbat med band som The Unseen och Blood for Blood.

http://www.myspace.com/deathntaxesband


Paco recenserar... Enemy Rose - Promises We'll Never Keep CD

image125
Paco recenserar

image152


(Enemy Rose - Promises We'll Never Keep CD - I Scream Records)
Precis lika löjliga som det låter är Enemy Rose - "Belgium's Finest". Det verkar som om sleazespöket har slagit sig in I "gatpunken" på riktigt, och jag skyller det mesta på The Bones, som trots att de inte röner mycket uppmärksamhet här hemma i Sverige drar stor publik och är en stor favorit bland förvånansvärt många skins och punkare på kontinenten. Mycket riktigt verkar Enemy Rose vara stora fans av band som Quireboys, Hanoi Rocks och Velvet Revolver, och den hårt stylade kvintetten består föga förvånande bland annat av två medlemmar från The Heartaches, också de ett sjukt tråkigt band från belgien, som senast var Sverige-aktuella som förband till Lars Frederiksen & The Bastards. Man kan kalla den här typen av musik för "punkens" svar på Miami Ink. Skivan här innehåller tolv dåliga låtar och är producerad av Kerry Martinez från US Bombs, och i pressreleasen heter referenserna bland annat Rolling Stones och The Dead Boys. Det här har hur som helst lika lite med riktig punk att göra som suicide girls, fåniga hattar eller leopardspandex. Jag vill inte höra mer av det här i första taget. Köp inte skivan. Om du ändå verkar peppad på den här smörjan borde du kanske läsa Crash Diet's turnéblogg istället. Om dom har nån.

http://www.myspace.com/enemyrose

Paco recenserar... Abjekt - Demo 2007

image125

Paco recenserar

image143


(Abjekt - Demo 2007 cd-r - DIY/Abjekt)

Erik, Hasse och Micke, senast från Sleepless Nights, har efter dess upplösning startat Abjekt, som spelar någon sorts långsam hardcorepunk inte så värst långt ifrån det sound som Svart Snö hade i sina slöare stunder. Sångaren är den "nya" i gänget, och jag vet inte vad han har på sin meritlista, men själva gapandet sköts snyggt. Rent tekniskt finns såklart inget att klaga på heller, som sig bör: Erik har tidigare spelat i band som Sönderfall, Contemptuous och Frontlash, medan Hasse innan Sleepless Nights kom direkt från Dims Rebellion. Micke har piskat skinn i Saboteur och The Pints, bland annat. Med den rutinen kan man inte vänta sig något annat än ett habilt utfört arbete. Stilmässigt tycker jag nog också att Abjekt fyller sin funktion - det är nämligen ganska svårplacerat, det här. Mörkt och kompromisslöst. Lyriken är dock inte den bästa, även om man märker att det finns ambitioner att inte sparka in några redan öppna dörrar. Jag har lite svårt att acceptera att man böjer ord hur som helst för att få dem att rimma, som i Den Drucknes Löfte, Den Nyktres Svek: "/.../I en ölhall full av bohem/ har vi löst alla världens problem". Ibland är det också lite väl pretentiöst, i synnerhet i I Mina Egna Tankars Utopi (tänker inte citera, eftersom jag blir så pinsamt berörd...), och även om sådant också kan vara på sin plats ibland går det lite väl långt här, och leder snarast tankarna till någon emofjortis alster avsett för tidningen Glöds insändar/läsardikt-sida. Kul är det ändå att de skriver på svenska, såklart! Skönt att det börjar bli gångbart i allt fler av punkens subgenrer. Abjekt kan nog gå jävligt bra, så håll ögonen öppna. Och lyssna kan ni göra på http://www.myspace.com/abjektsthlm.


Paco recenserar... V/A - Svenska Punkklassiker Vol. 2 2CD

image125
Paco recenserar

image103

(V/A - Svenska Punkklassiker Vol. 2 2CD - MNW) MNW har tagit sitt ansvar och givit ut en högst mångfacetterad samlingsskiva vars starkaste sida är de band som kom under 80-talet, ofta var influerade av UK82 eller den engelska anarkopunken och som helt har ignorerats av mainstream-media. Babs från Burning Heart har valt ut låtarna, och Mikael Sörling från bland annat magasinet Close-Up och Södra Promenaden har författat introduktionen, som på ett väldigt koncist och snyggt sätt kortfattat sammanfattar den svenska punkhistorien, även om jag inte kan hålla med om att Bombshell Rocks och Voice of a Generation lade grunden för 2000-talets starka "Oi!"-scen i Sverige; de starka föregångarna där heter nog snarare Agent Bulldogg, Pöblers United eller Guttersnipe, om de ens finns att hitta i Sverige.


Den här dubbel-CD:n är till första hälften som ett förtjusande trevligt blandband: karamellerna staplas på varandra; ifrån inledande Ebba Grön till avslutande Strebers, via mer eller mindre klassiska band som Missbrukarna, Asta Kask, Bizex-B, T.S.T., Moderat Likvidation, The Bristles, Anti-Cimex, Sötlimpa, Asocial, Mob 47, Stockholms Negrer, Rövsvett, Sixten Redlös, och Total Egon. Idel örhängen, även om det som för tillfället faller mig mest på läppen är gamla Solna-kvartetten Tredje Könet, Huvudtvätt från Linköping, Skånska Puke och sorgligt förbisedda Slam, som dock är bra mycket roligare på svenska. Låtvalen är för det mesta försvarbara, även om exempelvis Köttgrottorna har snickrat ihop bättre låtar än Züga.


Den andra disken dokumenterar det 90-tal som dominerades av urvattnade Strebers-kopior (varav en del förvånansvärt nog saknas; typ Radioaktiva Räker) och pretentiös påsbyxe-HC. Det som kommit att benämnas trallpunk är representerat av De Lyckliga Kompisarna, Coca Carola, Dia Psalma, Räserbajs, och Charta 77, och det har givetvis sin plats i den svenska punkhistorien oavsett vad man tycker om det. Det jag snarare kan tycka är lite konstigt är den oförsvarbart stora mängd Burning Heart-band som i blygsamhetens(?) namn finns med, och hur band som The (International) Noise Conspiracy, The Hives eller Teddybears STHLM ens med den bästa vilja i världen kan kallas punk? Oavsett hur många vetare och förstå-sig-påare som sitter och gnuggar ollonen och vrider och vänder på bandens influenser, attityd och tidigaste inspelningar måste väl ett bands genretillhörighet ändå någonstans definieras av sin publik? Och då är det inte stort mer än hälften av banden på CD nummer två som är punk, punkt. Själv skulle jag plocka bort bottennapp som Satanic Surfers, Fireside och Breach, och låta pretto-mongot Lyxzéns Refused och Umeåkollegorna i Final Exit plus några till (Abhinanda, Raised Fist...) få vara kvar för att representera (metall/baggypant/new school-)HC:ns gästspel i den svenska punkens historia, på en sån här utgåva. Guldkornen på andra halvan är signerade Charta 77 (Kungarna av Stan - gåshud), Skitsystem, Monster, 59 Times the Pain och det envisa one-hit-wondret Topper. Troublemakers borde vara med på första halvan istället, som gamla i gården, medan kukmetallbandet The Kristet Utseende borde göra Breach och de andra sällskap i papperskorgen. Och att inkludera en parantes-orkester som The Products på någonting med "klassiker" i titeln är väl verkligen att ta i?


Problemet är att band som exempelvis The Hives och The (International) Noise Conspiracy har omfamnats av mainstreamkulturen och inte haft mycket med gräsrötterna att göra, samtidigt som 90-talet hade en blomstrande undergroundscen liknande den underskattade och bortglömda 80-talspunken. Man kan ju undra när band (förvisso av stor spännvidd) som Planet Trash, Burning Kitchen, Atomvinter, Driller Killer, Diskonto, Disfear, Sniffing Glue, Guttersnipe, Disculpa, Stockholm Pigs, Yuppiecrusher, och Second Thought får den uppmärksamhet de till synes går miste om på bekostnad av omhuldade skitband som typ Fireside.


Jag vet att jag låter grinig, men den första skivan i den här dubbeln är värd vartenda öre! Det är fantastisk punk av det mest varierade slag; från smart och poppigt till mäskskadat och stenhårt. Funkar för nostalgiker såväl som ren introduktion. Och för de som är så unga att de inte förstår varför jag är så dissig mot "hardcore"-banden kanske även tvåan funkar bättre. Som en historielektion om inte annat.


Sammanfattningsvis kan man säga att hade skivan bestått av bara första disken skulle det vara en fullpoängare, men att den på grund av att den dras med tvåan blir en treochenhalva av fem möjliga. En 20-sidig booklet med bilder och info gör självklart den här samlingsskivan ännu mer köpvärd. Så köp.


Paco recenserar... Cock Sparrer - Here we Stand CD

image125
Paco recenserar

image71


(Cock Sparrer - Here we Stand CD - Captain Oi!) Först måste följande två saker klargöras:

  1. Få eller inget band har betytt så mycket för mig som Cock Sparrer. I en ålder då man åt musik på ett helt annat sätt en vad man gör idag, vid min ålder, och under en tid då man tillika utforskade skinheadkulturen från ett utan-internet-perspektiv och som total novis, kom Cock Sparrer med sin melodiösa, anthemiska och välformulerade musik att symbolisera något av det bästa oi!-punken kunde bjuda på. I sällskap av ett par andra artister och konstellationer utgjorde Cock Sparrer det absoluta soundtracket till mina ljuva ungdomsår, då allt fortfarande hade ett skimmer av nyhetens behag över sig.
  2. Jag tycker på största allvar inte att bandet har gjort en enda dålig låt. Inte ens de första boogierockalstren får mig att rynka på näsan. Jag älskar alla deras tidigare album, och de kommer till och med undan med en låt som Sunday Stripper i mina ögon, och det skulle inte många band göra.

En del vänner, i synnerhet de lite yngre, kallar Cock Sparrer överskattade, och jag förstår vad de menar (inte för att jag tycker att de är det ens med dagens mått mätt - de är förmodligen ett av de tre bästa banden någonsin), för East End-grabbarna har faktiskt fått det erkännande som det tjatades så mycket om att de borde ha från olika tongivande röster inom den brittiska gatpunkscenen under det sena 80- och tidiga 90-talet. Nu när de tidiga oi!-banden (för enkelhetens skull använder jag begreppet oi!-band) har blivit lika lättillgängliga som typ Ebba Grön var när en annan började med punk, och dess tidigare belackare satt okvädesorden i halsen i takt med att deras fötter stampat till det senaste "streetpunk"-släppet från Sidekicks Records, har Cock Sparrer officiellt blivit the godfathers of oi! Och samtidigt som Nöjesguiden skriver att de ser fram emot Dropkick Murphys' spelning i Stockholm mest för att få höra covern av Cock Sparrer's klassiker Watch Your Back (Ja, de gjorde faktiskt det när DKM skulle gästa Sverige 2006. Jag undrar just hur de jävla fittluggarna hade trivts på ett Sparrer-gig i England anno 1984), har oi!-musiken mer eller mindre slutat att vara kontroversiell och skinheadrörelsen blivit mer eller mindre rumsren. Det är en annan, mycket tråkig historia, men Cock Sparrer har åtminstone genom oi!- the revival fått sitt erkännande.


Så kom den då äntligen; skivan som jag för bara ett år sedan aldrig trodde jag skulle få se komma. Jag trodde helt enkelt att Cock Sparrer skulle nöja sig med att göra ett par få, inkomstbringande spelningar om året och kanske på sin höjd släppa en DVD med samlade godbitar från de evenemangen. Jag hade sedan Two Monkey's mer eller mindre tolkningsbara avslutningsspår Good Bye dessutom förlikat mig med tanken. Tji fick jag.


När jag så fick tag på deras nya album Here We Stand tack vare Arthur Pendragon-Slug som var på plats i Wolverhampton för årets enda Sparrer-gig, infann sig snabbt två besvikelser, som jag bägge kom över väldigt fort:

   För det första hade jag önskat mig en fortsättning på Working-sviten, men å andra sidan slutade det ju lyckligt på Two Monkeys när jag-personen slog sig ner på Marbella för ett liv av överflöd och spritexcesser i grodan ro. För det andra reagerade jag på sista spårets titel; Suicide Girls. Ett tag tänkte jag att mixaren/torsken Lars Frederiksen hade haft för mycket att säga till om, men avfärdade snabbt infallet, och kunde pusta ut när det visade sig att endast titeln hade med det idiotiska "alternativa" porrfenomenet att göra.


Så till själva essensen; musiken: Bandet har nu blivit en officiell kvintett, då Daryl Smith blivit fullvärdig medlem, efter att tidigare ha varit en extra gitarrist när bandet spelar live. Soundet på skivan är mer kraftfullt än på de två föregående albumen Guilty as Charged och Two Monkeys, kanske tack vare Rancid-Lars aka Torsk-Lars. (Samtidigt saknar jag det mjuka ljudet bandet hade på Shock Troops, och som jag hade föreslagit en återgång till om jag hade fått äran att producera plattan). Dessutom tycker jag att bandet på mer än ett sätt känns både piggare och argare än hur de lät på 90-talet, och det är inte att förakta. De inleder med svängiga men allvarliga Too Late som med sitt direkta tilltal och sina pricksäkra körer sätter tonen och visar på ett vitalt och angeläget Cock Sparrer. Efterföljande Gotta Get Out sticker inte ut (hade det varit ett annat band som gjort den skulle den säkert vara briljant, men Sparrer kräver jag mycket av), men det gör däremot spår tre; Did You Have a Nice Life Without Me?, där Colin frågar en gammal flamma/en-gång-potentiell-livskamrat om denne haft ett bra liv utan honom. Att förhållandet inte höll berodde lite tillspetsat på att jag-personen spelade i ett band: you made plans/ I played in a band. Det här är skivans i särklass bästa låt, och den skulle lätt kunna platsa på Guilty as Charged, med sin typiskt hurtiga Cock Sparrer-melodi, sitt svinsköna stick och den inledande, glimrande gitarslingan.

   De tre låtarna efter det; True to Yourself, Time to Make Your Move och Will You? är alla utmärkta exempel på brilliant, poppig gatpunk, men utan det exceptionella lilla extra. I låt nummer 7; Better than This, anar man däremot direkt att något utöver det ordinära är att vänta. Det är melankoliskt och klockrent; text som musik.

   Karamellen Spirit of '76 är enligt Beaufoy inte en allt-var-bättre-förr-låt, utan mer en nostalgisk betraktelse över sakernas dåtida tillstånd. I verserna luktar det faktiskt en hel del The Crack om låten, vilket kanske inte är helt otippat, då nämnda Micky Beaufoy även spelar (spelade) i den konstellationen. Med Spirit of '76 får skivan ny kraft, och efterföljande So Many Things är en utmärkt gatpunkhymn.

   Last Orders; låt 11, låter mycket Two Monkeys; avskalat och enkelt, men med hurtig leadgitarr och tacksamt tema. Despite all This är en hoppingivande historia, men tappar lite på den märkliga gitarren i introt, som jag tycker luktar Rose Tattoo och känns väldigt malplacerat. Sussed låter oväntat hård inledningsvis, men planar sedan ut i skivans mest mediokra låt.

   Avslutande Suicide Girls är trots den tveksamma titeln pricken över i:et eller grädden på den marmelad denna skiva är - ett ytterst habilt album (om än inte deras bästa) av världens kanske bästa punkband någonsin.

   Nu hoppas jag bara att gubbarna fortfarande är vid liv i augusti, när jag ska se dem spela för andra gången.


Paco recenserar... Blind Justice - S/T Demo

image125
Paco Recenserar

(Blind Justice - S/T Demo, DIY)
Jag nämnde den här demon i förbigående i inlägget om punkspelningen i Norrköping i lördags, efter vilken jag för övrigt inte har varit sugen på den minsta lilla pint Guinness. Nu har det alltså blivit dags att skriva lite mer om den; åtminstone det förtjänar den. 
   Kvartetten kommer från Västervik och bildades ganska nyligen. Mer exakt än så kan jag inte vara, tyvärr. Det är ganska genomsnittlig punk det här, som säkert många skulle kalla för Oi!, ett begrepp jag drar mig för att använda om band som inte är från södra eller östra London och upplevde sin gyllene ungdom för bortåt trettio år sedan.
   Som jag också redan tidigare påpekat så sjunger Tampe på ett alldeles speciellt sätt. Han låter liksom trött och förbannad på samma gång. Det är väl i det både styrkan och svagheten hos det här bandet ligger. Det blir jävligt eget, men är kanske inte så jäkla bra. I Declare My Hate och Sunday Weakness funkar det hyfsat och i Fuck It vrålas det på ett sätt som inte alls är oävet. Valet av cover, Sorry - ursprungligen av The 4-Skins - skvallrar väl liksom bandets namn om att dess influenser är just de där som orerade i södra och östra London för en massa år sedan, och genomförs förvånansvärt bra. Det är en bagatell det här, men det ger ett visst hopp om vad som komma skall, eller i alla fall vad som skulle kunna komma. Jag håller tummarna. Testa valda delar av demon här.

image36

Paco recenserar... Sinners Since Birth - En Vanlig Jävla Fredag MCD

image125
Paco recenserar


(Sinners Since Birth - En Vanlig Jävla Fredag MCD - DIY) Sinners Since Birth är ett hyfsat nytt och jävligt spännande band från Carlscrona. För typ fyra år sedan skulle det vara otänkbart med ett sådant här band; ett oborstat gatpunkband med svenska texter utan klyschor eller schablonartade poser. Nu finns förutom Sinners Since Birth åtminstone en handfull till, av skiftande kvalitet. Svenskan som språk inom punken börjar sakta men säkert tvätta bort den töntstämpel som de blodfattiga så kallade "trallpunk"-banden gav det i början av 90-talet, något vi kan vara tacksamma för, eftersom låtar på svenska från ett svenskt band är mycket ballare än engelska sådana från ett svenskt sådant.
   Det är sex (eller ja... fem) välproducerade och välspelade låtar som bjuds; variationsrika och med friska taktbyten. När det går som snabbast (exempelvis i inledande Den Nya Tiden) är det omöjligt att inte tänka Asta Kask, medan det i fyrtakt låter som den melodiösa gatpunk vi är vana vid; C, F, G-baserade melodier som man utan att öva allt för mycket kan skråla med i, till exempel i Slå Tillbaka. Förutom dessa två praliner bjuds vi på Tillbaks Till Vardagen, en ölsång (Stakholmen) med en Ultima Thulisk gitarrslinga, samt konstaterandet Oss Mot Dom, i vilken det blir tydligt att texterna (trots att de är på svenska) är bandets svaga sida. Dock är det ett tämligen litet minus i sammanhanget eftersom 1) musiken är så pass bra och 2) texterna år långtifrån genomdåliga. Snarare är de medelmåttiga. Kort sagt är det här bra och klart köpvärt, så släng iväg ett mail till Robin_Aronsson@Hotmail.com, och få ert eget exemplar.


image28

Paco recenserar... Haircut - Pas De Trêve CD

image125
Paco recenserar


(Haircut - Pas De Trêve CD - Bords de Seine) Haircut, från Paris norra förorter, är ett band som efter idogt spelande och med en ganska diger lista släpp bakom sig näppeligen torde vara någon obekanting för folk med intresse för (fransk) punk med en i huvudsak rakad publik. Jag hade lite svårt för bandet i början, mest på grund av dess brötighet. Det är tungfotat och aggressivt; mer Brutal Combat än Kidnap om man säger så. Jag ändrade dock uppfattning sedan jag sett bandet live och fastnat för ett par av låtarna på albumet Fils D'ouvrier (DIM 113), och även om det tungfotade är detsamma också på detta album, har det bra mycket mer nyanser i form av körer, sångmelodi (Last Chance, Guerre Civile), basgångar (Aime/Deteste) och gitarrdetaljer (Que Deviendras-Tu?). Favoriter är bland andra redan nämnda Last Chance, Que Deviendras-Tu?, samt Mon Pote Andre, vars slinga nästan låter som något nordiskt mollstämt, om än i enkel tappning. 13 egna låtar och en Evil Skins-cover bjuds det på, och vetskapen om att det kan dröja innan det här bandet presterar ytterligare live eller i studio på grund av barnafödande och annat, får en att bli lite ledsen i ögat. Fram tills det ändå händer, kan nog Pas De Trêve gott få snurra några varv här eller där, då sådan här svårsmält gatpunk tenderar att växa långsamt med lång hållbarhet som följd. Stilpoäng för att de nämner Rågsved i tacklistan. Come back in town!

image27


RSS 2.0