Second Thought - Really Fast or Die (Baltzer Wonderland pt 2)
I tredje låten; MKK vs RTC (där MKK står för typ Militanta Krocket-Klubben och RTC för - just det - Reclaim the City) ger han medelklassvänstern en känga: "Dansa din jävel dansa på/ Skaffa glitter din fan/ På toppen av folket så är du nog fri/ Men när festen är slut så är friheten förbi/ Spela narr, rök ditt brass/ Sälj din fadda pastasallad/ Men kalla det fan inte för politik/ Politik är inte roligt - stackars, stackars dig!"
Med en trovärdighet få människor inom den politiska crust/hardcore-scenen i Stockholm hade under det sena 90-talet kunde Baltzer med sitt dunkla förflutna med hedern intakt fortsätta häckla sina scenkamrater - ibland misstänker jag tillochmed att det var nära vänner och bandmedlemmar som fick sig en känga, exempelvis i Last for a Day (Sweden), som skrevs som en kommentar till att allt fler ur SxE-rörelsen och hardcorescenen började odla actionrock/stonerrock-attribut och knarka, och Indian Star (nu Söderkällaren) fylldes av garagerockare och power violence-posörer vars föräldrar betalade deras söder-ettor medan de själva rökte ner sig och drack upp studiemedlet och födelsedagspengarna utan att skämmas det minsta: "You get a haircut like Joey Ramone/ Earth Crisis records turns to rock/ Take another train and your statement goes down the drain/.../You keep talking about being burned out/ You're a rich kid in Disneyland so I don't fucking think so".
Men det var inte bara dissar som delades ut. Peter och Peter (Jidling och Sehlin; Scumbrigade och Between Us) hyllas i sina respektive låtar Lektorn och Big Pete - "Peter Jidling/Sehlin is gonna kick your fucking ass!"
They Need a Hand and You Need a Handout och I Hate Everything and I want to Dance är båda lysande exempel på intelligent hardcore, men sjuans höjdpunkt är tveklöst This One is for You med gästsång av Karin "Laxen" som ett litet tag sjöng i Disculpa:
"Oi! Oi! Oi! Oi!/ Sorry boy the deck's been dealt/ you weren't there which means you lost/ Human misery can't be accounted/ For when corporate interests runs the show/ Slaving eight hours every day/ And they ask you why you're down/ Alienation is ust the tip/ Of the iceberg beyond my lips/ Becoming modern slaves/ Nine to five straight into the grave.../ Sorry girl the deck's been dealt/ you weren't there which means you lost/ Women's rights can't be accounted/ For when it's dicks who run the show/ Pacified within the role/ that is set up to make you bow/ Sexism is just the tip/ of the iceberg beyond my lips.../ This one's for the working class/ It's about time for a change/ This one's for the women's rights/ It's about time we raise our voices/ This one's for the friends I have/ It's about time we unify/ This one's for our moms and dads/ They fucked us up but the fault wasn't theirs/ This one's for the working class/ Living is worth more than survival/ This one's for the friends I have/ Together we can change at least ourselves/ This one's for our moms and dads/ You tried your best and now we know what to do/ This one's for the women's rights - If you're not in then this one is for you!"
LADDA NER!
Paco recenserar... Abjekt - Demo 2007
(Abjekt - Demo 2007 cd-r - DIY/Abjekt)
Erik, Hasse och Micke, senast från Sleepless Nights, har efter dess upplösning startat Abjekt, som spelar någon sorts långsam hardcorepunk inte så värst långt ifrån det sound som Svart Snö hade i sina slöare stunder. Sångaren är den "nya" i gänget, och jag vet inte vad han har på sin meritlista, men själva gapandet sköts snyggt. Rent tekniskt finns såklart inget att klaga på heller, som sig bör: Erik har tidigare spelat i band som Sönderfall, Contemptuous och Frontlash, medan Hasse innan Sleepless Nights kom direkt från Dims Rebellion. Micke har piskat skinn i Saboteur och The Pints, bland annat. Med den rutinen kan man inte vänta sig något annat än ett habilt utfört arbete. Stilmässigt tycker jag nog också att Abjekt fyller sin funktion - det är nämligen ganska svårplacerat, det här. Mörkt och kompromisslöst. Lyriken är dock inte den bästa, även om man märker att det finns ambitioner att inte sparka in några redan öppna dörrar. Jag har lite svårt att acceptera att man böjer ord hur som helst för att få dem att rimma, som i Den Drucknes Löfte, Den Nyktres Svek: "/.../I en ölhall full av bohem/ har vi löst alla världens problem". Ibland är det också lite väl pretentiöst, i synnerhet i I Mina Egna Tankars Utopi (tänker inte citera, eftersom jag blir så pinsamt berörd...), och även om sådant också kan vara på sin plats ibland går det lite väl långt här, och leder snarast tankarna till någon emofjortis alster avsett för tidningen Glöds insändar/läsardikt-sida. Kul är det ändå att de skriver på svenska, såklart! Skönt att det börjar bli gångbart i allt fler av punkens subgenrer. Abjekt kan nog gå jävligt bra, så håll ögonen öppna. Och lyssna kan ni göra på http://www.myspace.com/abjektsthlm.
De Lyckliga Kompisarna på Debaser Medis 26/3
Så var det dags för De Lyckliga Kompisarna att inleda sin återföreningsturné - en återförening som överhuvudtaget aldrig skulle inträffa om man fick tro Mart när de gjorde sina avskedsspelningar på Kafe 44 i början av 2000-talet. Hur som helst stod de där igen nu, på ett slutsålt Debaser Medis (tack till Stor-Robert som lyckades få upp oss på gästlista) inför ett hav av varelser tillhörande ett släkte man hoppades hade gått vidare i livet, eller avlidit.
Rulle från Sthlm Pigs (han är väl till och med omsjungen i någon av DLK's låtar?) rullade runt och berättade att det kanske var åttonde gången han såg bandet uppträda. För mig var det faktiskt första gången igår. När jag intresserade mig för den typen av snäll, svensk punk som i efterhand kommit att kallas för trallpunk var jag en liten vase runt tretton, och ännu för ung för att själv bestämma om jag fick åka till Stockholm och gå på spelningar. Jag bodde några fjärdingsvägar ut i bushen, med sjukt kackiga kommunikationer, och konserterna stod ofta mitt i veckorna. Några band lyckades jag trots omständigheterna avverka på förstklassiga arenor som typ Studion eller Vita Huset; Charta 77, Dia Psalma, Dennis & De Blå Apelsinerna, Hans & Greta och Stukas exempelvis, men när jag senare själv fick större inflytande över mitt uteliv hade mitt punkintresse förflyttats till den obefintliga munhygienens utpost i väst, och jag var mer taggig och lädrig än palestinasjalig och loppig.
Debaser Medis är ett skitställe.
Publiken var fruktansvärd:
Kuken-killar, palestinasjalar, halvkammar, bockskägg, flanellskjortor, dubbelgångare till seriebutiksinnehavaren i Simpsons - kort sagt trallpunkare, fast inte i sina yngre tonår, utan nu runt de 30. Det var en fruktansvärd syn. Dessutom kom en av undermänniskorna stapplande fram mot mig; er alldeles egen mustaschmästare, med spyan i händerna och stänkte ner mina nyputsade kängor. Traumatiserad, men tröstad av dyrt öl i plastglas, fick jag sedan se De Lyckliga Kompisarna.
De gjorde faktiskt, säga vad man vill, en riktigt bra spelning. Mart är ett musikaliskt geni. Avslappnad som en däst kanin trollade han fram svårt avancerade basgångar samtidigt som han sjöng örhänge efter örhänge. Spelningen var i princip en Best of, även om de två absolut bästa låtarna; Röd Fredag och Där Värmen Tar Vid inte ingick i setet. Vi fick senare veta att de inte var inrepade. Det schysstaste materialet var såklart från Le Som en Fotomodell - Egon, Troll & Häxor, Ölstugan som inte Finns, Evigt Liv, Tänk om jag Vore, och så vidare, men även singelspår som När Kristoffer Spelar Flipperspel, samt höjdpunkten från Sagoland; Punkskolan, lyste upp aftonen. En hygglig cover av Ebba Gröns Du Lurar Dig Själv spelades också.
Vad ska man då säga, sammanfattningsvis?
Trots att det var en lång, väl genomförd och underhållande spelning, kunde jag inte sluta tänka att det hade varit hundra gånger roligare om jag hade fått se DLK 1993 istället. Då hade de ju dessutom bara bra material i bagaget, till skillnad från nu.
Kjell Hell - 40 år
Första bandet att äntra den lilla scenen var Karlskronas stolthet Sinners Since Birth, som förutom att ha inlett gårdagkvällens festligheter dessutom är sjukt aktuella med en sjutummare tryckt i endast 250 exemplar, på Bandworm Records. Klart värt att försöka lägga vantarna på medan tid ännu finns!
Sinners Since Birth
Opoku, Ville, Jocke och Ronja = The Lowlifes
Ett band som jag aldrig riktigt uppskattat men som faktiskt överraskade med energiskt scenframträdande och schyssta låtar var Nitad, där Modde från gamla Chose to Be och Victor från Dims Rebellion spelar, bland annat.
Nitad
De unga männen från Skellefteås The Disputes levererade som vanligt.
The Disputes
Efter första halvan söps det hårt, och lagom till att Gatans Lag äntrade scenen (The Accidents hade ställt in) var alla nästan lika fulla som Jonas.
Gatans Lag
Ticking Bombs har jag heller aldrig varit något större fan av, men liksom Nitad övertygade de. Bland annat körde de en tyskfinsksvensk förvirrande version av Staten & Kapitalet med alla på scenen.
Ticking Bombs. Välkänd Uppsalaprofil i förgrunden.
Rancidluktande (héhéhé (franskt skratt)) The Crack Babies spelade också. Melodiöst och med idel lustiga hattar.
The Crack Babies
Avslutningsvis spelade Antipati med gästinhopp av Erik från Frenzy Four.
Antipati. Välkänd Uppsalaprofil i förgrunden.
Sen var klockan två, och alla fick snällt gå.
Mycket stort tack och grattis till Pike!
Norrtäljepunken
U-huset är en bra och rymlig lokal, men sitter på en väl skitnödig nykterhetspolicy vilken principiellt inte tillåter insläpp av vuxna människor med en öl innanför västen. Två radiobilar med tillhörande grisar fick på landsortspolisens vanliga sätt lite att göra när de skulle avvisa en något överförfriskad herre runt trettio.
Er ödmjuke och rundlagda francos såg bara två akter - Poor Old Slugs och The Lowlifes. Båda imponerade. I P.O.S. verkar den nya basisten ha kommit väl till rätta, och de levererade ett tight och välspelat set, där de svagaste bitarna var körandet (kan styras upp) och ett lite väl modigt val av cover i Blitz' New Age.
The Lowlifes blir bättre för var gång jag ser dem - de börjar bli sjukt tighta, och det klär verkligen bandets UK82-sound, som trots att det bitvis är tillbakablickande (vad är inte det?) känns långt ifrån daterat.
Paco rekommenderar... No Class - Rien a Faire
Paco spinner vidare på Villes Kidnap-rekommendation och tipsar/bjuder här om/på No Class - Rien a Faire 7", som gavs ut av Chaos Productions och innehåller fyra fenomenala låtar av klassisk FR82-punk.
Ladda ner, lyssna och drick.
Fett bra dikt
Då.
När alla ser blommors kraft
När livets mening finns i solens strålar
När ingen dryck är starkare än saft
Då ska vi slänga våra nålar
När ingen längre ser glädje i att döda
När inga soldater ligger gömda i buskar och snår
När alla kan ta del av livets gröda
Då ska vi kamma ner vårt hår
När alla kan möta sin nästas blick
När ingen längre i fattigdom bor
När glädje var något som andra fick
Då ska vi ställa undan våra kängor
När ingen längre sitter i bur
När djuren på människan litar
När vi rivit ner egoismens mur
Då ska vi slänga våra nitar
När ingen längre behöver bo på gatan
När jorden kommit in i en trivsam lunk
När ingen längre dyrkar gud eller satan
Då ska vi inte längre tillhöra något som vi kallar punk
Paco rekommenderar... fem bra låtar.
Paco skänker er sina för tillfället mest gnolade:
101ers - Sweet Revenge
Action Pact - Yet Another Dole Que Song
Angelic Upstarts - Paint it Red
Apocalypse Babys - Jacqueline
Distorted Truth - Fallout
Tryck här om du vill.
Ville rekommenderar... Kidnap - Il faudra bien qu´un jour tout change 7"
Ville
Paco sabbade mixern i ett försök att göra soppa att sörpla i sig på ålderns höst. Detta bekommer emellertid inte Ville, som tipsar vidare, ovetandes om misären i grannstadsdelen.
Här kommer en av frankrikes många guldkorn! Kidnaps Il faudra bien qu´un jour tout change EP! EP:n är bandets första och släpptes -84 av jättarna Chaos productions, ett skivbolag , som förutom Kidnap, även varit ansvariga för släppen av storheter som - Komintern sect, Trotskids, Collabos, Reich orgasm, Al kapott och No class, samt de klassiska samlingarna - Apocalypse chaos, Chaos en France vol. 1 och 2 och Chaos en Europé.
Låtarna C´est ton problém, J.R., Il faudra bien qu´un jour tout change och utan tvekan den bästa Sympa les gros bras kan laddas ner här!
1. C´est ton problém
2. J.R
3. Il faudra bien qu´un jour tout change
4. Sympa les gros
Ville rekommenderar... US Chaos - Eye for an Eye 7"
Ville
Medan Paco sitter med lösgom och depression tipsar Ville vidare. Den här gången om kontroversiella US Chaos:
För ett par år sen hörde jag en låt, antingen på någons bandare i någon park eller hemma hos någon (kommer inte riktigt ihåg) och tyckte att det lät bra, men visste då inte vad det var för låt och vilket band det var. Tiden gick, och för någon månad sen kom jag över en mp3:a på nätet som hette Eye for an Eye. När jag lyssnade igenom låten kom jag på att det var just denna låt jag hörde för ett par år sen. Nu när jag hade låttiteln men inget bandnamn, sökte jag på nätet och efter en kort stunds letande kunde jag konstatera att bandet som gjort låten var U.S. chaos.
Resultatet blev att jag inhandlade deras Eye for an eye 7" självsläppt -84, som också är deras andra vinylsläpp.
Denna skiva med grabbarna från New Jersey, USA bjuder på den tidigare nämnda låten "Eye for an eye" samt I Don´t wanna Live.
1. Eye for an eye
2. Don´t wanna live
Allan Rubin - Hasch och bensin
Arkitekten - tillika idioten Allan Rubin, fick sin avhandling Hasch - Himmel och Helvete publicerad på Sober förlag 1986. En vän till mig fann ett exemplar av denna märkliga bok på sin arbetsplats, och den har berett oss båda betydande glädje. I sin bok teoretiserar Rubin om droger och skyller uppkomsten av diverse subkulturer (exempelvis punk - och skinheadkulturerna - och dess yttringar) på dem. Han drar vildsinta paralleller till olika naturfolks ritualer och våra egna gamla uppeldade "häxor".
Som tur var reagerade folk redan på 80-talet med avsky på Rubins böcker. Hans föregående bok Inget är som drogen (Liber 1982) kallades "politiskt farlig - en riktigt usel bok" av Stockholms Socialförvaltnings tidning. Dagens Nyheter gav den omdömet "ett misslyckande" medan LO-tidningen hoppades "att ingen tar hans bok på allvar". Det fanns dock folk som tände på hans märkliga idéer; mesta dels konservativa skitkorvar som socialministern Gertrud Sigurdsen och Svenska Dagbladet.
Hur som helst så tänkte er Paco bjuda på några lösryckta citat ur boken:
Efter att ha avhandlat nyandligheten (något Rubin i allmänhet har stora problem med) och dess mörka baksidor, som "häxeri och satanstro", samt funderat kring huruvida häxor egentligen är saga eller verklighet, ger han sig på ett konkret exempel; nämligen:
".../Om då en kraftfull drogupplevelse av Krishna kan framkalla en 'hippiepersonlighet' präglad av förhöjd livskänsla, godhet, peace and love - hur ser då den missbrukare ut som präglas av ett möte med den onde - med Satan själv? Ger denna bild av Nina Hagen svaret?"
Direktföljande avsnitt; "Skinheads - punkare - hate and war" fortsätter Rubin:
"Är detta drogkulturens baksida - motpolen till peace and love?
Är även den hotfulla punk/skinheadkulturen en konsekvens av de hallucinationsframkallande drogernas personlighetsförändrande kraft? Ser drogskadan ut på detta sätt om medvetandevidgningen gett upplevelser som uppfattats som möten med krigiska gudar - med Djävul och Satan? Och i så fall - är den lockelse till våld och ondska som man ser i dessa grupper en motsvarighet till hippiens drogförstärkta känsla för peace and love - men här med omvända förtecken?"
"Punkare och skinheads - våldsförhärligande, kamp och rasism. Dödskallar, nitar och hakkors. Uttryck för drogförstärkt destruktivitet bland tidigare aggressiva?"
Rubin förklarar sedan att han till viss del köper den förklaringsmodell som består i att dessa ungdomar lever i ett hårt, kapitalistiskt samhälle med social utslagning, och att de därför självklart revolterar. "Men", fortsätter Rubin, "förklarar ungdomarnas svåra livssituation alla de extrema beteenden som punk/skinheadkulturen nu visar?"
Rubin försöker slipa teorin att punk/skinheadkulturens "lockelse till Satan" beror på att preparat som "lim, hasch och annat" har lockat fram destruktiva drag hos ungdomarna som anammat den: "Hur många av dagens extrema punkare och skinheads har i bakgrunden drogexperiment som avtäckt de mörka inre krafter som manar till otyglad destruktivitet?"
Vidare berättar Rubin:
".../Speciellt våldsamt blir det när stora skaror samlas till fotbollsarenor inför match eller till rockkonsert. (...)Det handlar inte heller enbart om bråk ungdomar emellan. Man misshandlar och rånar urskillningslöst - blinda, gravida och pensionärer - alla med samma brutalitet. Anmärkningsvärt ofta är det punkare och skinheads som är i farten."
Efter ett stycke om engelska punkare och skinheads limsniffarvanor (".../När man ser vad punkarna kallade sitt språkrör - då anar man missbrukets avgörande roll för deras vilda, anarkistiska livsstil. Tidningen hette 'Sniffing Glue' - 'Sniffar Lim'."), går Rubin in på rasismen i drogkulturen, under den passande rubriken "Rasism i drogkulturen":
".../Men det är inte enbart det upptrappade ungdomsvåldet som nu oroar. Till detta kommer allt tydligare inslag av rasism, och även här utmärker sig speciellt punkare och skinheads." Här pekar Rubin på de hakkors tidiga punkare använde sig av i provokationssyfte, och menar på att de som trots allt tog detta på allvar kanske ser ut att få rätt eftersom "vi har sett hur gatans grabbar på senare tid har hotat negrer och gett sig på invandrade förare på bussar och tunnelbana."
"Engelska skinheads i demonstrationståg för National Front - Englands nynazistiska parti. De drar fram med ciderflaskor och påsar med lim. Limmet nyttjas för sniffning. Är det drogskador som nu förvandlar engelsk arbetarungdom till nazistiska bärsärkar?"
Klippets undertext lyder: "Clutching cider bottles and bags of glue. NF members parade through Belfast."
Efter denna lilla utflykt går Rubin raka vägen in på fotbollshuliganism:
".../Här (I Sverige) är numera våldsdrivna supportergäng en del av fotbollens vardag - AIKs 'Black Army', Djurgårdens 'Blue Saints' och andra. I bussar och tåg kuskar de runt till landets stora arenor. De drar fram som veritabla bärsärkar - vandaliserar - slår sönder bussar och tåg - slåss på läktare med alla slag av tillhyggen. Och många i gängen är hakkorsprydda skinheads."
"Var det en kombination av upplagrad ilska plus tidigare drogskador plus akut spritberusning som gjorde Liverpools arbetarsöner till bestialiska bärsärkar?"
Strax härefter lämnar Allan Rubin "punk/skinheadkulturen" och går vidare loss på den tidens hårdrocksband, samt diverse new-ageare, serietecknare och politiska rörelser, vars hjärnor knullats av droger.
Tyvärr blir väl aldrig "punk/skinheadkulturen" riktigt så här läskig igen (utom just för stackars Allan då, kanske), men Rubins dystopiska syn på England anno 1986 krävs att citera som avslut:
"Engelska punkens pionjärer, missbrukargänget Sex Pistols står för parollen (Anarchy in the UK). Efter vad jag kan se är den anarki de förespråkar med drogerna redan på väg i detta förenade kungadöme. Molotovcocktails har där blivit vapen i en laglös kamp där gatans gäng bränner och plundrar. Och detta i samma kvarter där missbruket är som värst."
Citaten hämtade från: Hasch - Himmel och helvete, Allan Rubin, Sober Förlag 1986.
