punkochoi

En skiva mer fruktansvärd än det mesta i punkväg är Skoghall-kvartetten The Vigilantes fullängdsdebut Empty Bottles & broken Hearts (Herre min skapare vilken bajsnödig titel) som damp ner på skivdiskarna 2004 och gavs ut av Bandworm Records. Trots att den är så fruktansvärt pinsamt usel lovordades den både här och där. Streetmusic FC's Patrik Kenth, en tidning och punkskribent som jag verkligen uppskattade, men vars trovärdighet föll som en fura efter den här recensionen, motiverar betyget fyra av fem med "smittande energi och låtsnickeri", men har åtminstone vett att anmärka på den skitusla sången. I själva verket var den målbrottsbjäbbiga sången bara pricken över uselhetens i. Otight, klyschigt, fånigt och generande oorginellt är passande adjektiv. I samma nummer av fanzinet (#10) berättar även gossebollbarnen hur de kom på att de ville starta band på en Dropkick Murphys-konsert 1999.  Sedan dess har de varit svenska representanter på en Ramones-tribute och åkt på ett par Europavändor, bland annat med det Serbiska bandet Red Union, som håller avsevärt mycket högre klass. Jag stör mig ganska hårt på det här gänget, och varför kan ni nog förstå när ni lyssnar på några av deras alster på hemsidan, bland annat I won't Die For You, där de bajtar The Oppressed's Work Together - eller på myspace-sidan. Synd bara att inte lågvattenmärket Punk Rock Hall of Fame är med. Och nej, jag tänker inte rippa den och ladda upp den någonstans. Sån skit förtjänar att tigas ihjäl och glömmas bort, även om upphovsmännen förtjänar att smädas.

Tre japanskor gick ett ganska kort tag under namnet Thug Murder och spelade fruktansvärt bra punk på obegriplig engelska i början av 2000-talet. Min första bekantskap med konstellationen var på TKO-samlingen Punch Drunk Vol 2, och jag hade sedermera turen att se dem live på Hultsfredsfestivalen 2001. Det var nog den absolut bästa spelningen jag sett. En energi utan dess like, och gatpunk med tuggummirefränger och hardcoreinfluenser. Att tjejerna dessutom var oanonserade (de turnerade med Dropkick Murphys, men fanns inte med på festivalens program, utan sattes in extra) gjorde knappast saken sämre, eftersom vi hade lekt med tanken men aldrig vågat hoppas på att få se dem live. Undertecknad ägde av någon anledning tillträde till backstageområdet det året, och fick erfara att trions engelska var precis lika dålig som man kunnat befara. Eller hoppas på. Undertecknad fick också nästan erfara Ken Caseys vrede, då densamme gjorde entré i logen och fick för sig att eder ödmjuka mustaschgubbe var något sorts pervers galning. Det slutade dock med öl och hyfsat gemyt.


Vad hände sedan med medlemmarna? Jo, leadsångerskan Ryoko (i mitten) spelar numera i BYO-bandet Last Target, som låter väldigt mycket som Thug Murder, men med manlig bakgrundskör. Riktigt bra det också. Basisten Chisato (till vänster, tror jag) fortsatte i bandet The Vickers, som är lika mycket actionrock som punk. De få låtar som Chisato ändå sjunger på är dock av yppersta kvalitét, åtminstone de jag har hört. Vad som hände med trumslagerskan Yurie är ett mysterium. Den som vet får gärna skrika till.

Skivan The 13th Round är i mitt tycke ett mästerverk. För att inte tala om lyriken. Exempelvis:
"Bare ones real ones/ It's more cooler than that/ Bare ones real ones/ and then you left me" ur Mie Chan, eller "All I ever wanted was some one to let me live/ Got some bitches out there are drinking up beer/ But I want yellow bicycle/ So I'm just walking right back" ur Right Back. Albumet innehåller också en cover på klassikern I Fought The Law, i baktakt.

För den nyfikne finns det några bra konsertklipp och videos på Youtube:
http://www.youtube.com/watch?v=ZibAscoKyt4, från bandets spelning i Dublin under turnén 2001 (någon som hör vad Ryoko säger innan de börjar spela? Någon?), samt musikvideor till Punch Drunk-hiten Double Fist; http://www.youtube.com/watch?v=NgS1aM8Wo74 och I Fought The Law; http://www.youtube.com/watch?v=ZJKihjTXnWg.

"The Pack is Back CD (Knock Out) är titeln på det nya albumet av Oxymoron, Tysklands ledande Oi-band. Deras rappa melodier, klockrena refränger och hardcoreinfluenser bäddar för succé: "Down the Drain", "We Rule Ok" med flera låtar bör fler än bara Tysklands punks och skins få höra! (PK)"

Bakom signaturen döljer sig Patrik Kenth, grundare av fanzinet Streetmusic FC. Denna semirecension publicerades dock i fanzinet Terrorpop (#6, 1996), där Patrik tillsammans med grundaren Henrik Wising var de mest framträdande skribenterna. Det var utöver det min första, eller snarare andra (i föregående nummer hade Knock-Out bekostat en helsides annons för skivan) bekantskap med Oxymoron, som sedermera kom att betyda väldigt mycket för mig. Året var alltså 1996 (det är obehagligt att tänka sig att det faktiskt har gått elva år sedan dess), och jag var en liten nitpunkare i slutet av min karriär som sådan, och hade ganska nyligen snöat in på Blitz och One Way System. Oxymoron var förstås den samtida motsvarigheten. Det var en tid i mitt liv då det var mycket enklare att ta till sig musik, och The Pack is Back blev tillsammans med den för mig nyfunna snuskgubben Judge Dread det enda jag åt på ett tag.

Bandets debut Fuck the 90's - Here's our Noise gick mig helt förbi. Jag kände som sagt inte till bandet förrän släppet av uppföljaren, och såhär i efterhand kan jag konstatera att The Pack is Back är flera snäpp vassare än debuten. Det är dessutom en skiva som är bra heltigenom och som tidens tand inte gnagt nämnvärt på. Oxymoron fick ju senare, kanske via just den här plattan, den uppmärksamhet de var värda. De spelade i Europa, USA och Japan, och var tillsammans med andra 90-talsband som The Templars och Braindance bland de som skulle komma att inte bara tända en gnista utan också hålla elden vid liv under ett bra tag framöver. Terror-Kenth droppar ett par spår som höjdpunkterna i recensionen ovan. Jag skulle lika gärna kunna rabbla upp skivans alla titlar, men nöjer mig med att lägga till Razor's Blade, Bleed, Concrete Jungle, Kamikaze, Obscene Army, The Pigs, Crazy World (your life's so weird you doubt it's real, reject it all/ 'coz years ago when you were a child no one told you so), och weirdoz.

Vad var det då som gjorde Oxymoron så jävla bra? Kanske deras förmåga att förvalta arvet efter klassiska band som just Blitz, The Exploited och i synnerhet One Way System (Twenty years of struggle, left fragments on the floor/ But we're the generation to pick 'em up once more som bandet själva uttrycker det i We Rule OK?), och tillföra en rejäl dos 90-tal? Att bandet dessutom var musikaliskt begåvat, alltid lyckades få till en grym produktion med ett slags diffust mörker vilandes över sig, samt skrev texter som varken var späckade med klyschor eller sög röv i allmänhet trots att de var på engelska, gjorde nog knappast saken sämre. Om det finns någon som fortfarande inte plockat upp den här milstolpen inom 90-talsk gatpunk rekommenderar jag desperat att ni tar er i kragen och ser till att få tag på den.



Vad gör förresten Patrik Kenth och Henrik Wising idag? Någon som vet?

   Som jag nämnde i förbifarten för ett par inlägg sedan är det  här verkligen ett av de bästa svenska punkalbumen som någonsin har släppts i Sverige. Låt gå för att det är ett av de femhundra bästa, men fyfan vad bra det är! I efterhand smutsat av "trallpunk"-begreppet, som snarare torde syfta på de bleka Strebers-plagiatörer som blandade in John Bauer-toner och skrev texter som idag skulle fått den mest härdade emo-unge att snabbt ta sig själv av daga. När den här plattan kom fanns för övrigt inte begreppet trallpunk - i alla fall var det inte speciellt etablerat. Jag skulle säga att den här skivan är rakt igenom melodiös hardcore. För det mesta fyndiga och tänkvärda texter till en trummatta i 300 knyck, och ett strängaspel av begåvade och innovativa spelemän och musikkreatörer. Att De Lyckliga Kompisarna efter den här plattan mest producerade larv (de lustigheter som på Le Som En Fotomodell aldrig blir för mycket utan fungerar som små glimrande stick) är en annan, lite mer tragisk historia. På efterföljande albumet Tomat är det bara i Egons Fest det tänder till, och inte blev det bättre på Sagoland, trots ett par praliner, såsom Punkskolan och Allmänt Tuff. 
   Jag minns första gången jag hörde det här bandet; faktiskt de fyra första låtarna från just Le Som En Fotomodell, och hur det kändes. Jag var tretton år och satt på Studion (då kunde man sitta på ställen som sålde öl utan att själv vara myndig eller berättigad att handla spritdrycker i baren) med min kompis och väntade på att Strebers-medlemmarna Ulke och Ztikkans nya band Dia Psalma skulle upp på scenen. Förbandet var Stukas, och mitt i deras set var klockan så mycket att jag och kompisen var obligerade att ta första bästa SL-buss tillbaka till bonnhålan, för att inte föräldraliven skulle bli nervösa. Vi missade således huvudbandet och det just då aktuella föremålet för vårt hyfsat nyväckta punkintresse. Vad vi däremot fick oss till livs var vår första dos DLK, strömmande ur högtalarna (det fanns ingen DJ - skivan fick gå), och det var något som satte ganska djupa spår. Ett par år senare, när den brittiska gatpunken pockade på ens uppmärksamhet och hotade med en smäll på truten kändes DLK lamt och fånigt, men med åldern har pretentionerna runnit av en som vatten från en gås, och man kan åter uppskatta sin renaste ungdoms glädjeämnen utan att känna att ens image skadas. Dessutom ser jag med andra ögon på den här tidens svenska punk nu - en del av den har tidens tand gnagt för hårt på, medan en del av den med tiden har förädlats.
   För er som ännu inte äger den här skivan; höjdpunkten på Marts karriär som sångare (han har annars spelat trummor i grymma band som Brackor, Sighstens Grannar och Östermalm Boys), rekommenderar jag varmt en snabb sökning på Tradera eller liknande. Det här är ett stycke svensk punkhistoria.