punkochoi

Så var det dags för De Lyckliga Kompisarna att inleda sin återföreningsturné - en återförening som överhuvudtaget aldrig skulle inträffa om man fick tro Mart när de gjorde sina avskedsspelningar på Kafe 44 i början av 2000-talet. Hur som helst stod de där igen nu, på ett slutsålt Debaser Medis (tack till Stor-Robert som lyckades få upp oss på gästlista) inför ett hav av varelser tillhörande ett släkte man hoppades hade gått vidare i livet, eller avlidit.

   Rulle från Sthlm Pigs (han är väl till och med omsjungen i någon av DLK's låtar?) rullade runt och berättade att det kanske var åttonde gången han såg bandet uppträda. För mig var det faktiskt första gången igår. När jag intresserade mig för den typen av snäll, svensk punk som i efterhand kommit att kallas för trallpunk var jag en liten vase runt tretton, och ännu för ung för att själv bestämma om jag fick åka till Stockholm och gå på spelningar. Jag bodde några fjärdingsvägar ut i bushen, med sjukt kackiga kommunikationer, och konserterna stod ofta mitt i veckorna. Några band lyckades jag trots omständigheterna avverka på förstklassiga arenor som typ Studion eller Vita Huset; Charta 77, Dia Psalma, Dennis & De Blå Apelsinerna, Hans & Greta och Stukas exempelvis, men när jag senare själv fick större inflytande över mitt uteliv hade mitt punkintresse förflyttats till den obefintliga munhygienens utpost i väst, och jag var mer taggig och lädrig än palestinasjalig och loppig.

   Debaser Medis är ett skitställe.

   Publiken var fruktansvärd:

   Kuken-killar, palestinasjalar, halvkammar, bockskägg, flanellskjortor, dubbelgångare till seriebutiksinnehavaren i Simpsons - kort sagt trallpunkare, fast inte i sina yngre tonår, utan nu runt de 30. Det var en fruktansvärd syn. Dessutom kom en av undermänniskorna stapplande fram mot mig; er alldeles egen mustaschmästare, med spyan i händerna och stänkte ner mina nyputsade kängor. Traumatiserad, men tröstad av dyrt öl i plastglas, fick jag sedan se De Lyckliga Kompisarna.



   De gjorde faktiskt, säga vad man vill, en riktigt bra spelning. Mart är ett musikaliskt geni. Avslappnad som en däst kanin trollade han fram svårt avancerade basgångar samtidigt som han sjöng örhänge efter örhänge. Spelningen var i princip en Best of, även om de två absolut bästa låtarna; Röd Fredag och Där Värmen Tar Vid inte ingick i setet. Vi fick senare veta att de inte var inrepade. Det schysstaste materialet var såklart från Le Som en Fotomodell - Egon, Troll & Häxor, Ölstugan som inte Finns, Evigt Liv, Tänk om jag Vore, och så vidare, men även singelspår som När Kristoffer Spelar Flipperspel, samt höjdpunkten från Sagoland; Punkskolan, lyste upp aftonen. En hygglig cover av Ebba Gröns Du Lurar Dig Själv spelades också.

   Vad ska man då säga, sammanfattningsvis?

   Trots att det var en lång, väl genomförd och underhållande spelning, kunde jag inte sluta tänka att det hade varit hundra gånger roligare om jag hade fått se DLK 1993 istället. Då hade de ju dessutom bara bra material i bagaget, till skillnad från nu.