Paco recenserar... V/A - Svenska Punkklassiker Vol. 2 2CD
Paco recenserar
(V/A - Svenska Punkklassiker Vol. 2 2CD - MNW) MNW har tagit sitt ansvar och givit ut en högst mångfacetterad samlingsskiva vars starkaste sida är de band som kom under 80-talet, ofta var influerade av UK82 eller den engelska anarkopunken och som helt har ignorerats av mainstream-media. Babs från Burning Heart har valt ut låtarna, och Mikael Sörling från bland annat magasinet Close-Up och Södra Promenaden har författat introduktionen, som på ett väldigt koncist och snyggt sätt kortfattat sammanfattar den svenska punkhistorien, även om jag inte kan hålla med om att Bombshell Rocks och Voice of a Generation lade grunden för 2000-talets starka "Oi!"-scen i Sverige; de starka föregångarna där heter nog snarare Agent Bulldogg, Pöblers United eller Guttersnipe, om de ens finns att hitta i Sverige.
Den här dubbel-CD:n är till första hälften som ett förtjusande trevligt blandband: karamellerna staplas på varandra; ifrån inledande Ebba Grön till avslutande Strebers, via mer eller mindre klassiska band som Missbrukarna, Asta Kask, Bizex-B, T.S.T., Moderat Likvidation, The Bristles, Anti-Cimex, Sötlimpa, Asocial, Mob 47, Stockholms Negrer, Rövsvett, Sixten Redlös, och Total Egon. Idel örhängen, även om det som för tillfället faller mig mest på läppen är gamla Solna-kvartetten Tredje Könet, Huvudtvätt från Linköping, Skånska Puke och sorgligt förbisedda Slam, som dock är bra mycket roligare på svenska. Låtvalen är för det mesta försvarbara, även om exempelvis Köttgrottorna har snickrat ihop bättre låtar än Züga.
Den andra disken dokumenterar det 90-tal som dominerades av urvattnade Strebers-kopior (varav en del förvånansvärt nog saknas; typ Radioaktiva Räker) och pretentiös påsbyxe-HC. Det som kommit att benämnas trallpunk är representerat av De Lyckliga Kompisarna, Coca Carola, Dia Psalma, Räserbajs, och Charta 77, och det har givetvis sin plats i den svenska punkhistorien oavsett vad man tycker om det. Det jag snarare kan tycka är lite konstigt är den oförsvarbart stora mängd Burning Heart-band som i blygsamhetens(?) namn finns med, och hur band som The (International) Noise Conspiracy, The Hives eller Teddybears STHLM ens med den bästa vilja i världen kan kallas punk? Oavsett hur många vetare och förstå-sig-påare som sitter och gnuggar ollonen och vrider och vänder på bandens influenser, attityd och tidigaste inspelningar måste väl ett bands genretillhörighet ändå någonstans definieras av sin publik? Och då är det inte stort mer än hälften av banden på CD nummer två som är punk, punkt. Själv skulle jag plocka bort bottennapp som Satanic Surfers, Fireside och Breach, och låta pretto-mongot Lyxzéns Refused och Umeåkollegorna i Final Exit plus några till (Abhinanda, Raised Fist...) få vara kvar för att representera (metall/baggypant/new school-)HC:ns gästspel i den svenska punkens historia, på en sån här utgåva. Guldkornen på andra halvan är signerade Charta 77 (Kungarna av Stan - gåshud), Skitsystem, Monster, 59 Times the Pain och det envisa one-hit-wondret Topper. Troublemakers borde vara med på första halvan istället, som gamla i gården, medan kukmetallbandet The Kristet Utseende borde göra Breach och de andra sällskap i papperskorgen. Och att inkludera en parantes-orkester som The Products på någonting med "klassiker" i titeln är väl verkligen att ta i?
Problemet är att band som exempelvis The Hives och The (International) Noise Conspiracy har omfamnats av mainstreamkulturen och inte haft mycket med gräsrötterna att göra, samtidigt som 90-talet hade en blomstrande undergroundscen liknande den underskattade och bortglömda 80-talspunken. Man kan ju undra när band (förvisso av stor spännvidd) som Planet Trash, Burning Kitchen, Atomvinter, Driller Killer, Diskonto, Disfear, Sniffing Glue, Guttersnipe, Disculpa, Stockholm Pigs, Yuppiecrusher, och Second Thought får den uppmärksamhet de till synes går miste om på bekostnad av omhuldade skitband som typ Fireside.
Jag vet att jag låter grinig, men den första skivan i den här dubbeln är värd vartenda öre! Det är fantastisk punk av det mest varierade slag; från smart och poppigt till mäskskadat och stenhårt. Funkar för nostalgiker såväl som ren introduktion. Och för de som är så unga att de inte förstår varför jag är så dissig mot "hardcore"-banden kanske även tvåan funkar bättre. Som en historielektion om inte annat.
Sammanfattningsvis kan man säga att hade skivan bestått av bara första disken skulle det vara en fullpoängare, men att den på grund av att den dras med tvåan blir en treochenhalva av fem möjliga. En 20-sidig booklet med bilder och info gör självklart den här samlingsskivan ännu mer köpvärd. Så köp.
Mest punk är ju att inte vara med. Vi i Raped tackade nej när vi inte fick välja vilka låtar vi ville ha med. Dvs. bättre och outgivna låtar.
Sveden>> Där har du såklart en poäng.
Diskonto och Disfear brukade väl vara med på Distortion to Hell-samlingarna, men de andra banden du nämner på slutet där är som sagt sorgligt förbisedda. Om du frågar mig börjar Sörling och de där bli gamla gubbar och kanske får man se lite på samlingen som ett par gamla farbröders tillbakablick på sina liv..
Speciellt Burning Kitchen tycker jag borde få lite mer love från den svenska punkens historieskrivare.
Sveden: Om en platta heter punkklassiker kan den väl inte innehålla outgivna låtar även om dom är bättre, eller hur..?
Problemet uppstår när en eller två personer ska avgöra vad som är en klassiker. I Rapeds fall har jag aldrig hört talas om att vi skulle ha en klassiker. Därför tyckte vi att vi åtminstone kunde ha en annan inspelning av de låtar Babbsan ville ha. Fast åandrasidan faller väl hela konceptet när flertalet låtar från 80tals delen enbart nått ett 100tal öron. Då kan det väl knappast vara en klassiker överhuvudtaget? Vad är egentligen definitionen på klassiker. Fan många frågor poppar upp.
Svenska punkklassiker som aldrig var en klassiker men kan bli en. Det kanske skulle vart en passande titel?
Kom igen Sveden, ni har ju gjort hur många klassiker som helst;-) Men det är en intressant frågeställning, vad är en klassiker. Och vem avgör att just det är formeln för en klassiker. Jag gödslar ganska friskt med "klassiker" på bloggen och ofta som synonym till kanske kalas, fenomenal, tokbra - vilka samtliga beskriver Raped Teenagers.
Dom här osläppta låtarna, vad ska ni göra med dom? Och släppte ni inte en demo när Biffen sjöng och Glada (!?!) var med. Har du den kvar? kan du inte slänga upp den nånstans? Garanterat klassikermaterial.
Nicke: Jag blir 39 i sommar. Case closed;-)
En klassiker är väl den första låten som dyker upp i medvetandet när man hör ett hit-band nämnas. I Raped Teenagers fall är det ju självklart "Pusrad"
Eq: Japp... och Sillidill
Klart man är gammal gubbe. Börjar med att erkänna det. Tur det - annars hade nog aldrig MNW gett mig updraget att samla punken under ett så långt tidsperiod.
Erkänner villigt och gärna att samlingen är en kombination av svenska punkklassiker och en historievandring. Lite Absolut Svensk Punk och att den vandrar mellan åren 1980 och 2000 och försöker få med så mycket stora band och klassiska band som möjligt samt viktigt band som är rätt tidstypiska.
Ingen platta för den totalt ínbitna hardcore-fanen
m a o.
Det är ju inte precis någon Killed by death, eller Absolut Dist-klassiker. Varning för punk samlingen var redan gjort o s v.
Dessa comps får andra människor göra.
Sen är ju faktiskt utgångsläget
Svenska Punkklassiker I är föregångaren med låtar från 77-99 och detta är uppföljaren. Om låtarna är klassiker eller ej. Tja....De flesta stora/viktiga band är hur som haver med och det var planen. Men det finns förstås en hel del andra som var nära att komma med. Men en göra en trippeldisk var aldrig aktuellt och då måste man någonstans rensa.
Hur som haver: supertråkigt att inte få med Raped Teenagers med en 'släppt' låt. Grymt band!
/Babs
läste recensionen nu. Första jag sett. Inget att hacka med. Men lite förtydligande.
Tanken med samlingen och bandet
har aldrig varit att göra en underground-samling.
Utan mer de stora banden. Band som fick lite mer uppmärksamhet, stack ut.
De band som blev stora och som hade lite mer exponering och så. Inte gräva för djupt i underground-scenen.
Visst kan man analysera vad är punk, och om band som
The Hives och Teddybears etc har något med punk att göra. Och det har förstås gjorts och därefter har banden plockats med. Ta Fireside t ex. Emo-punk kallades det ju och någonstans var amerikanska gudfäderna Shudder to think och Embrace med i punk/hc scenen
och Fireside likaså. De är ättlingar till dem i nedstigande led The Hives ättlingar till The Saints och Dead Boys, och 60-tals punk på sitt sätt. Mer punk än tidigare The Hives är svårt att hitta.
Alltid svårt det där men meningen med plattan var att den. De gjorde allt för att inte passa in. Hur som helts plattan skule helt enkelt vara lite bredare och inte bli för underground. Följa utvecklingen från Ebba när de bli mainstream till den tidiga 80-tals start, andra generation när punken var riktigt negligerad
och så vidare till den ganska stora och speciella acceptans som svensk punk fick under 90-talet, och som födde en massa stora band.
Självklart finns det grymt mycket andra bra och viktiga band där ute. Samling är ju onekligen ganska kommersiell i sitt uttryck. Vilket är meningen.
Och lite nepotism och svågerpolitik blir det ju ibland när man den stora äran att välja. Och skilha agnarna från vetet. Finns tyvärr ingen gudomlig rättvisa här inte.
m v h
/Babs
PS. Kan nog förövrigt även hålla med om att Guttersnipe och de banden var viktigare för oi/skinscenen än just voice och bombshell
Grymt skoj att mina barndomshjältar Puke får vara med.
Har för övrigt inte några problem som helst att hitta band som är "mer punk" än tidigare The Hives.
Babak, kul att du erkänner att svågerpolitik och nepotism spelar in när du väljer låtar och band till en samling som ska vara representativ för den svenska punkscenen. Synd bara att det uppenbarligen kom i vägen för ett försök att sätta ihop en bra samling. Burning Heart var, är och kommer att förbli en liten parentes i detta lands punkscen. Att du vill förhäva ditt egna bolag känns bara pinsamt och tragiskt. Synd att du lät denna chans att återupprätta lite av din kredabilitet gå dig ur händerna. Dags att somna om nu Babsan.
Det tål att skrivas hur många gånger som helst. Fireside är den mest överskattade dynga som kommit från detta land. Överhuvudtaget så är emo oftast skit. Men den cred som folk alltid gett Fireside är obegriplig. Jag har sett dem flera gånger och förvånas alltid över den uttråkade publiken om de gillar det de hör så borde de väl visa det.
Det ska alltid klagas av fan när någon gör nåt, om man inte gillar Babs samling kan man väl göra en egen då med dom banden som man själv anser vara klassiker????
Anders>> Problemet är att det inte är varje bättre vetande lekman som blir uppbackade av det i sammanhanget stora bolaget MNW. Blir man det når man ut till fler, och har således ett ännu större asvar att ta.
