punkochoi

Paco recenserar

(Haircut - Pas De Trêve CD - Bords de Seine) Haircut, från Paris norra förorter, är ett band som efter idogt spelande och med en ganska diger lista släpp bakom sig näppeligen torde vara någon obekanting för folk med intresse för (fransk) punk med en i huvudsak rakad publik. Jag hade lite svårt för bandet i början, mest på grund av dess brötighet. Det är tungfotat och aggressivt; mer Brutal Combat än Kidnap om man säger så. Jag ändrade dock uppfattning sedan jag sett bandet live och fastnat för ett par av låtarna på albumet Fils D'ouvrier (DIM 113), och även om det tungfotade är detsamma också på detta album, har det bra mycket mer nyanser i form av körer, sångmelodi (Last Chance, Guerre Civile), basgångar (Aime/Deteste) och gitarrdetaljer (Que Deviendras-Tu?). Favoriter är bland andra redan nämnda Last Chance, Que Deviendras-Tu?, samt Mon Pote Andre, vars slinga nästan låter som något nordiskt mollstämt, om än i enkel tappning. 13 egna låtar och en Evil Skins-cover bjuds det på, och vetskapen om att det kan dröja innan det här bandet presterar ytterligare live eller i studio på grund av barnafödande och annat, får en att bli lite ledsen i ögat. Fram tills det ändå händer, kan nog Pas De Trêve gott få snurra några varv här eller där, då sådan här svårsmält gatpunk tenderar att växa långsamt med lång hållbarhet som följd. Stilpoäng för att de nämner Rågsved i tacklistan. Come back in town!