punkochoi

Anders Borg, Emelie Thorén och Sandra Engström.

Lägg av!

Paco recenserar

Den här dubbel-CD:n är till första hälften som ett förtjusande trevligt blandband: karamellerna staplas på varandra; ifrån inledande Ebba Grön till avslutande Strebers, via mer eller mindre klassiska band som Missbrukarna, Asta Kask, Bizex-B, T.S.T., Moderat Likvidation, The Bristles, Anti-Cimex, Sötlimpa, Asocial, Mob 47, Stockholms Negrer, Rövsvett, Sixten Redlös, och Total Egon. Idel örhängen, även om det som för tillfället faller mig mest på läppen är gamla Solna-kvartetten Tredje Könet, Huvudtvätt från Linköping, Skånska Puke och sorgligt förbisedda Slam, som dock är bra mycket roligare på svenska. Låtvalen är för det mesta försvarbara, även om exempelvis Köttgrottorna har snickrat ihop bättre låtar än Züga.

Den andra disken dokumenterar det 90-tal som dominerades av urvattnade Strebers-kopior (varav en del förvånansvärt nog saknas; typ Radioaktiva Räker) och pretentiös påsbyxe-HC. Det som kommit att benämnas trallpunk är representerat av De Lyckliga Kompisarna, Coca Carola, Dia Psalma, Räserbajs, och Charta 77, och det har givetvis sin plats i den svenska punkhistorien oavsett vad man tycker om det. Det jag snarare kan tycka är lite konstigt är den oförsvarbart stora mängd Burning Heart-band som i blygsamhetens(?) namn finns med, och hur band som The (International) Noise Conspiracy, The Hives eller Teddybears STHLM ens med den bästa vilja i världen kan kallas punk? Oavsett hur många vetare och förstå-sig-påare som sitter och gnuggar ollonen och vrider och vänder på bandens influenser, attityd och tidigaste inspelningar måste väl ett bands genretillhörighet ändå någonstans definieras av sin publik? Och då är det inte stort mer än hälften av banden på CD nummer två som är punk, punkt. Själv skulle jag plocka bort bottennapp som Satanic Surfers, Fireside och Breach, och låta pretto-mongot Lyxzéns Refused och Umeåkollegorna i Final Exit plus några till (Abhinanda, Raised Fist...) få vara kvar för att representera (metall/baggypant/new school-)HC:ns gästspel i den svenska punkens historia, på en sån här utgåva. Guldkornen på andra halvan är signerade Charta 77 (Kungarna av Stan - gåshud), Skitsystem, Monster, 59 Times the Pain och det envisa one-hit-wondret Topper. Troublemakers borde vara med på första halvan istället, som gamla i gården, medan kukmetallbandet The Kristet Utseende borde göra Breach och de andra sällskap i papperskorgen. Och att inkludera en parantes-orkester som The Products på någonting med "klassiker" i titeln är väl verkligen att ta i?

Problemet är att band som exempelvis The Hives och The (International) Noise Conspiracy har omfamnats av mainstreamkulturen och inte haft mycket med gräsrötterna att göra, samtidigt som 90-talet hade en blomstrande undergroundscen liknande den underskattade och bortglömda 80-talspunken. Man kan ju undra när band (förvisso av stor spännvidd) som Planet Trash, Burning Kitchen, Atomvinter, Driller Killer, Diskonto, Disfear, Sniffing Glue, Guttersnipe, Disculpa, Stockholm Pigs, Yuppiecrusher, och Second Thought får den uppmärksamhet de till synes går miste om på bekostnad av omhuldade skitband som typ Fireside.

Jag vet att jag låter grinig, men den första skivan i den här dubbeln är värd vartenda öre! Det är fantastisk punk av det mest varierade slag; från smart och poppigt till mäskskadat och stenhårt. Funkar för nostalgiker såväl som ren introduktion. Och för de som är så unga att de inte förstår varför jag är så dissig mot "hardcore"-banden kanske även tvåan funkar bättre. Som en historielektion om inte annat.

Sammanfattningsvis kan man säga att hade skivan bestått av bara första disken skulle det vara en fullpoängare, men att den på grund av att den dras med tvåan blir en treochenhalva av fem möjliga. En 20-sidig booklet med bilder och info gör självklart den här samlingsskivan ännu mer köpvärd. Så köp.