punkochoi

"The Pack is Back CD (Knock Out) är titeln på det nya albumet av Oxymoron, Tysklands ledande Oi-band. Deras rappa melodier, klockrena refränger och hardcoreinfluenser bäddar för succé: "Down the Drain", "We Rule Ok" med flera låtar bör fler än bara Tysklands punks och skins få höra! (PK)"

Bakom signaturen döljer sig Patrik Kenth, grundare av fanzinet Streetmusic FC. Denna semirecension publicerades dock i fanzinet Terrorpop (#6, 1996), där Patrik tillsammans med grundaren Henrik Wising var de mest framträdande skribenterna. Det var utöver det min första, eller snarare andra (i föregående nummer hade Knock-Out bekostat en helsides annons för skivan) bekantskap med Oxymoron, som sedermera kom att betyda väldigt mycket för mig. Året var alltså 1996 (det är obehagligt att tänka sig att det faktiskt har gått elva år sedan dess), och jag var en liten nitpunkare i slutet av min karriär som sådan, och hade ganska nyligen snöat in på Blitz och One Way System. Oxymoron var förstås den samtida motsvarigheten. Det var en tid i mitt liv då det var mycket enklare att ta till sig musik, och The Pack is Back blev tillsammans med den för mig nyfunna snuskgubben Judge Dread det enda jag åt på ett tag.

Bandets debut Fuck the 90's - Here's our Noise gick mig helt förbi. Jag kände som sagt inte till bandet förrän släppet av uppföljaren, och såhär i efterhand kan jag konstatera att The Pack is Back är flera snäpp vassare än debuten. Det är dessutom en skiva som är bra heltigenom och som tidens tand inte gnagt nämnvärt på. Oxymoron fick ju senare, kanske via just den här plattan, den uppmärksamhet de var värda. De spelade i Europa, USA och Japan, och var tillsammans med andra 90-talsband som The Templars och Braindance bland de som skulle komma att inte bara tända en gnista utan också hålla elden vid liv under ett bra tag framöver. Terror-Kenth droppar ett par spår som höjdpunkterna i recensionen ovan. Jag skulle lika gärna kunna rabbla upp skivans alla titlar, men nöjer mig med att lägga till Razor's Blade, Bleed, Concrete Jungle, Kamikaze, Obscene Army, The Pigs, Crazy World (your life's so weird you doubt it's real, reject it all/ 'coz years ago when you were a child no one told you so), och weirdoz.

Vad var det då som gjorde Oxymoron så jävla bra? Kanske deras förmåga att förvalta arvet efter klassiska band som just Blitz, The Exploited och i synnerhet One Way System (Twenty years of struggle, left fragments on the floor/ But we're the generation to pick 'em up once more som bandet själva uttrycker det i We Rule OK?), och tillföra en rejäl dos 90-tal? Att bandet dessutom var musikaliskt begåvat, alltid lyckades få till en grym produktion med ett slags diffust mörker vilandes över sig, samt skrev texter som varken var späckade med klyschor eller sög röv i allmänhet trots att de var på engelska, gjorde nog knappast saken sämre. Om det finns någon som fortfarande inte plockat upp den här milstolpen inom 90-talsk gatpunk rekommenderar jag desperat att ni tar er i kragen och ser till att få tag på den.



Vad gör förresten Patrik Kenth och Henrik Wising idag? Någon som vet?