punkochoi

En skiva mer fruktansvärd än det mesta i punkväg är Skoghall-kvartetten The Vigilantes fullängdsdebut Empty Bottles & broken Hearts (Herre min skapare vilken bajsnödig titel) som damp ner på skivdiskarna 2004 och gavs ut av Bandworm Records. Trots att den är så fruktansvärt pinsamt usel lovordades den både här och där. Streetmusic FC's Patrik Kenth, en tidning och punkskribent som jag verkligen uppskattade, men vars trovärdighet föll som en fura efter den här recensionen, motiverar betyget fyra av fem med "smittande energi och låtsnickeri", men har åtminstone vett att anmärka på den skitusla sången. I själva verket var den målbrottsbjäbbiga sången bara pricken över uselhetens i. Otight, klyschigt, fånigt och generande oorginellt är passande adjektiv. I samma nummer av fanzinet (#10) berättar även gossebollbarnen hur de kom på att de ville starta band på en Dropkick Murphys-konsert 1999.  Sedan dess har de varit svenska representanter på en Ramones-tribute och åkt på ett par Europavändor, bland annat med det Serbiska bandet Red Union, som håller avsevärt mycket högre klass. Jag stör mig ganska hårt på det här gänget, och varför kan ni nog förstå när ni lyssnar på några av deras alster på hemsidan, bland annat I won't Die For You, där de bajtar The Oppressed's Work Together - eller på myspace-sidan. Synd bara att inte lågvattenmärket Punk Rock Hall of Fame är med. Och nej, jag tänker inte rippa den och ladda upp den någonstans. Sån skit förtjänar att tigas ihjäl och glömmas bort, även om upphovsmännen förtjänar att smädas.