punkochoi

   Som jag nämnde i förbifarten för ett par inlägg sedan är det  här verkligen ett av de bästa svenska punkalbumen som någonsin har släppts i Sverige. Låt gå för att det är ett av de femhundra bästa, men fyfan vad bra det är! I efterhand smutsat av "trallpunk"-begreppet, som snarare torde syfta på de bleka Strebers-plagiatörer som blandade in John Bauer-toner och skrev texter som idag skulle fått den mest härdade emo-unge att snabbt ta sig själv av daga. När den här plattan kom fanns för övrigt inte begreppet trallpunk - i alla fall var det inte speciellt etablerat. Jag skulle säga att den här skivan är rakt igenom melodiös hardcore. För det mesta fyndiga och tänkvärda texter till en trummatta i 300 knyck, och ett strängaspel av begåvade och innovativa spelemän och musikkreatörer. Att De Lyckliga Kompisarna efter den här plattan mest producerade larv (de lustigheter som på Le Som En Fotomodell aldrig blir för mycket utan fungerar som små glimrande stick) är en annan, lite mer tragisk historia. På efterföljande albumet Tomat är det bara i Egons Fest det tänder till, och inte blev det bättre på Sagoland, trots ett par praliner, såsom Punkskolan och Allmänt Tuff. 
   Jag minns första gången jag hörde det här bandet; faktiskt de fyra första låtarna från just Le Som En Fotomodell, och hur det kändes. Jag var tretton år och satt på Studion (då kunde man sitta på ställen som sålde öl utan att själv vara myndig eller berättigad att handla spritdrycker i baren) med min kompis och väntade på att Strebers-medlemmarna Ulke och Ztikkans nya band Dia Psalma skulle upp på scenen. Förbandet var Stukas, och mitt i deras set var klockan så mycket att jag och kompisen var obligerade att ta första bästa SL-buss tillbaka till bonnhålan, för att inte föräldraliven skulle bli nervösa. Vi missade således huvudbandet och det just då aktuella föremålet för vårt hyfsat nyväckta punkintresse. Vad vi däremot fick oss till livs var vår första dos DLK, strömmande ur högtalarna (det fanns ingen DJ - skivan fick gå), och det var något som satte ganska djupa spår. Ett par år senare, när den brittiska gatpunken pockade på ens uppmärksamhet och hotade med en smäll på truten kändes DLK lamt och fånigt, men med åldern har pretentionerna runnit av en som vatten från en gås, och man kan åter uppskatta sin renaste ungdoms glädjeämnen utan att känna att ens image skadas. Dessutom ser jag med andra ögon på den här tidens svenska punk nu - en del av den har tidens tand gnagt för hårt på, medan en del av den med tiden har förädlats.
   För er som ännu inte äger den här skivan; höjdpunkten på Marts karriär som sångare (han har annars spelat trummor i grymma band som Brackor, Sighstens Grannar och Östermalm Boys), rekommenderar jag varmt en snabb sökning på Tradera eller liknande. Det här är ett stycke svensk punkhistoria.