punkochoi

Sugar Oi! Paco

Apropå homofestivalen som drar igång nu i helgen tänkte jag skriva några rader om det återuppståndna senare-halvan-av-90-talsbandet The Pride från Bruges i Belgien. Inte för att de var någon sorts pink swastika-orkester, utan mer på grund av namnet då, alltså. Det som skilde The Pride från den stora mängden mediokra skinheadband som poppade upp lite här och var, var framför allt deras felande länk; pudelrockaren Berka, som såvitt jag kan tänka mig inte bara piffade upp låtarna med små glittrande Toy Dolls-solon utan dessutom skrev en och annan låt (är man skinhead är det nämligen förbjudet att skriva låtar med titlar som Princess for One Night och Two One-way Tickets to Paradise). Jag har inte stenkoll på The Pride's diskografi, men de släppte i alla fall tre album; No Holding Back (på vilket de i låten Skinhead fixar att klämma in just det ordet inte mindre än 24 gånger), ...And the Glory, och Life After, samt två EP's; Fresh & Burning och The History Of... Dessutom släppte de en första EP som The Mushrooms, med titeln Too Drunk To Fuck. Nu efter återföreningen verkar Steve, sångaren och gitarristen, vara den enda kvarvarande medlemmen, och jag tvivlar på att det kan bli speciellt roligt utan Berka. Mitt favoritsläpp med bandet (har inte hört den senare EP:n) är tveklöst ...And the Glory, för just Berkas(?) tidigare nämnda alster, samt Forever Young. Visserligen försöker de väga upp med låtar som Violence ("Violence/ I enjoy Violence/ Violence on TV/ Violence in the street/ The satisfaction that I get when somebody bleeds.../") och I'll Forget About You, men smaken de lämnar efter sig är ändå den av spunnet socker.

http://www.myspace.com/theprideofbruges