punkochoi

Höstpremiär säger dom. Jävligt ångestladdat. Men faktum kvarstår, och vårtbitarna (som jag fortfarande utan problem kan höra, ha!) lirar för fullt i buskar och snår och förebådar sommarens ofrånkomliga slut. Innan den är helt körd hinner det dock hända både det ena och det andra, även här på hemmaplan. Därav inledningen, för det som har höstpremiär är, som nämnts nån gång tidigare i bloggen, Riotclub på KGB i Stockholm City. På scenen står en favorit i repris, nämligen Grave Disorder.

Jag pressar mer MaccLads.

Sugar Oi! Paco

Apropå homofestivalen som drar igång nu i helgen tänkte jag skriva några rader om det återuppståndna senare-halvan-av-90-talsbandet The Pride från Bruges i Belgien. Inte för att de var någon sorts pink swastika-orkester, utan mer på grund av namnet då, alltså. Det som skilde The Pride från den stora mängden mediokra skinheadband som poppade upp lite här och var, var framför allt deras felande länk; pudelrockaren Berka, som såvitt jag kan tänka mig inte bara piffade upp låtarna med små glittrande Toy Dolls-solon utan dessutom skrev en och annan låt (är man skinhead är det nämligen förbjudet att skriva låtar med titlar som Princess for One Night och Two One-way Tickets to Paradise). Jag har inte stenkoll på The Pride's diskografi, men de släppte i alla fall tre album; No Holding Back (på vilket de i låten Skinhead fixar att klämma in just det ordet inte mindre än 24 gånger), ...And the Glory, och Life After, samt två EP's; Fresh & Burning och The History Of... Dessutom släppte de en första EP som The Mushrooms, med titeln Too Drunk To Fuck. Nu efter återföreningen verkar Steve, sångaren och gitarristen, vara den enda kvarvarande medlemmen, och jag tvivlar på att det kan bli speciellt roligt utan Berka. Mitt favoritsläpp med bandet (har inte hört den senare EP:n) är tveklöst ...And the Glory, för just Berkas(?) tidigare nämnda alster, samt Forever Young. Visserligen försöker de väga upp med låtar som Violence ("Violence/ I enjoy Violence/ Violence on TV/ Violence in the street/ The satisfaction that I get when somebody bleeds.../") och I'll Forget About You, men smaken de lämnar efter sig är ändå den av spunnet socker.

http://www.myspace.com/theprideofbruges

Paco rekommenderar

Ett band förutom West Side Boys som förvaltade sitt kulturhistoriska arv väl var Paris-bandet The Herberts som tog skepnad under det namnet 1991. Embryot till bandet hette Des Gavroches och hade en svartvit line-up, och The Herberts hade celebra medlemmar som Alteau; serietecknare och illustratör av otaliga punk-och oi!-skivomslag under 90-talet, samt Antonella, då också i Klasse Kriminale. Första singeln Dans La Rue kom ut på Bulldog Records 1993, och den här nedladdningsbara Oi! Generation släpptes 1994 på Bleach Records. Bandet splittrades runt 90-talets mitt efter att ha blivit hårt ansatt av högerextrema scenelement, och mynnade bland annat ut i punkbandet Bad Leutenants, men det är en annan historia.

I september släpper Bords de Seine CD/Digipack-utgåvan av Kanadas nya storheter Alternate Actions Thin Line. Skivan - en femton låtar lång historia - innehåller bandets tidigare vinyldiskografi samt nya låtar.

Ett av de bästa banden bland 90-talsförvaltarna av Frankrikes gloriösa gatpunktradition hette West Side Boys, och är nu tillbaka med en ny 12-låtars CD. Sångaren Pascal (som inte har samma rena stämma längre) och gitarristen Riton är kvar från originaluppsättningen. Tjuvlyssna på http://www.myspace.com/westsideboyshooligans. Skivan kommer att släppas mellan Bords de Seine och Randale Records.

West Side Boys spelar för övrigt med Lourds 5 och Urban Scum i Bretagne den 4 oktober i regi av Breizh Wankers, som regelbundet arrar spelningar med kvalitetsband. Den 6 december bjuder de på inga mindre än La Souris Déglinguée, The Business, Evil Conduct, Dickheads, Super Yob, Anti-Nowhere League, och av någon märklig anledning också den konstiga hajpen Outl4w, som mest fick spelningar för att de var typ 11 år. Men det är dom inte längre, så jag fattar inte grejen riktigt? Nåväl, lär ju bli en kul julfest i alla fall.

*Inlägget rättat efter rättelse, se kommentarer.

Gamla nyheter redan; men Augustibuller ställer in årets upplaga helt efter att ha krympt det till en dag. Kanske lika bra, och dags för uppstickare som Rasslepunken och Capital Chaos att axla manteln.

"Augustibuller 2008 är inställt! Vi trodde att vi hade lösningen och kunde göra det så bra som möjligt för er, våra besökare, genom att arrangera en Lördagsfestival. Under dagen har vi upptäckt att så inte är fallet. Allt för många har varit missnöjda med lösningen. Vi vill ge er chansen att få tillbaka pengarna ni har betalat för biljetten och ställer därför in det planerade arrangemanget. Vi arbetar på lösa problemen som återstår och kommer att ge mer information så snart vi kan.

Vi vill tacka alla ni som har trott på oss och givit oss erat stöd. Hoppas ni alla har förståelse för den uppkomna situationen och hittar något annat roligt att göra första helgen i augusti.

Vi vill rikta ett stort tack till alla som hjälpt oss genomföra den här fantastiska festivalen i alla år, utan er hade det aldrig gått!!

Stay true to what you believe in,

Augustibuller crew"


I övrigt blir det gatpunk på Loose Lips/Black Horn i Norrköping när Gatans Lag, Antipati och lokala PCO spelar.

Om mindre än en månad är det dags för Paco att slipa ner valrossen till en mindre; modell nordengelsk bilhandlare, och åka till Lankashire för att gå på punkfestival. Festivalpeppen är stor, och jag fördriver tiden med att göra preliminära program över vilka band jag ska prioritera över vilka, och vilka band jag helt enkelt ska skita i. När man tittar på spelschemat står en sak klar: det finns för mycket bra musik och för lite tid. Ungefär som livet i allmänhet, med andra ord. Pacos val ser ut såhär, såtillvida att schemat inte ändras:

Dag ett:

19:00 - Picture Frame Seduction

19:30 - Riot Squad

23:00 - A-Heads, som jag prioriterar över Total Chaos.

00:00 - Rubella Ballet, som jag ser tills jag tröttnar, vartefter jag går och kollar på Section 5.

Dag två:

13:45 - Choking Susan har jag bara hört på Myspace, men de har gjort ett visst intryck.

15:25 - The Duel. Jag gillade deras framträdande i Blackpool 2006 och jag tycker deras fullängdsdebut är trevlig. Hoppas bara att fler kommer för att titta på dem nu än då jag såg dem sist.

18:10 - Argy Bargy. För mycket leadgitarr ibland, men Arby Bargy levererar alltid live, och har dessutom släppt ett nytt album precis, från vilket jag bara har hört en låt. Men den lovar en hel del, och håller skivan för hälften kommer den visa sig vara jävligt värd.

19:10 - The Crack, som jag (inte utan vissa betänkligheter) låter gå före Citizen Fish och Runnin Riot. The Crack känns som ett säkert kort, och är dessutom det band av de tre jag har växt upp med. Dessutom var de sjukt bra den enda gången jag sett dem - i Stockholm 2004.

21:00 - Uproar, som jag utan större problem prioriterar framför punkochoi-bekanta Instant Agony och Subway Sect. Uproar är en av årets Rebellion Blackpools klara höjdpunkter i Pacoboken. Sen tänkte jag stå kvar, för på samma scen spelar:

22:00 - Abrasive Wheels (som jag ser hellre än Splodgenessabounds), och

23:00 - English Dogs (som får gå före Broken Bones).

23:40 - Bad Manners (som jag ser hellre än The Business, trots att jag har hört att de har shapat upp sig och dessutom fått in Steve Whale i sättningen igen). Efter den här sviten kvalitetspunkband (som med största säkerhet kommer att spricka någonstans) är det lite paus fram till

01:10 - The Lurkers.

Dag tre:

15:00 - Frontkick. Ett av de få band som inte består av uråldriga britter består i stället av halvgamla tyskar och spanjacker.

16:40 - Bad Co. Project. Måste se eftersom jag aldrig fick se Oxymoron när de existerade.

18:25 - 999. Tror jag. Fast det kan lika gärna bli Drongos for Europe.

19:35 - Anti-Nowhere League. Ett säkert kort. Alltid bra live, och hälften av setet är garanterat hits från de gamla XWYZ-singlarna eller debut-LP:n. Så det blir dem, istället för exempelvis Jet Bronx & The New Forbidden och Stage Bottles, vilka jag båda gärna sett under andra omständigheter.

20:45 - Conflict. En annan av festivalens höjdpunkter. Istället för Notsensibles och, tyvärr, The Rezillos. Blir kanske till att springa emellan där.

21:35 - Peter & The Test Tube Babies. Liksom ANWL är PTTB ett säkert kort. Säkrare än exempelvis The Blaggers, även om jag vet både en och två som säkert absolut inte håller med om det.

22:15 - Stiff Little Fingers. Knappast något svårt beslut, eftersom de enda som lockar lite under samma tidsram är Vice Squad (som jag ändå kommer bli sur på igen) och The Dickies.

23:30 - Här väljer jag utan minsta diskussion Cock Sparrer (det säkraste kortet öht) före The Toasters (som jag ändå gärna skulle ha sett) och The Varukers.

01:00 - Subhumans, som folk säger var det bästa bandet under Rebellion Wein, och som dessutom är ganska albumaktuella med en hyllad comeback. Istället för [Spunge].

Dessutom kan vilket som helst av ovanstående dag tre-band komma att få stryka på foten till förmån för Steve Drewett från Newtown Neurotics, som håller en akustisk session på den för ändamålet avsedda scenen. Här håller också Max Splodge i daglig bingo, och scenen gästas även av typer som bland andra J.C. Carroll (The Members), Nick Cash (999), Mick Crudge (The Fits), Arturo Lurker, Attila the Stockbroker samt ett gäng stå upp-komiker. Dessa har ännu inga fasta tider, och de kan mycket möjligt inkräkta på Pacos schema.

Dag fyra:

16:15 - MDM (för att de förhoppningsvis låter mer som Vice Squad än vad Vice Squad gör).

17:00 - The Restarts, högaktningsfullt prioriterade framför Agnostic Front.

18:10 - Blitzkrieg, som får gå före Resistance 77.

20:55 - Red Alert, hellre än UK Subs (som jag gärna hade sett, i synnerhet som arrangörerna påstår att det är original-lajnuppen) och Gav-lösa One Way System.

22:00 - The 4-Skins, anförda av första sångaren Gary Hodges, men med inga andra gamla medlemmar alls i truppen. Kan bli bra, kan bli svindåligt. Onda tungor talar om det senare, men det måste ju hur som helst beses.

Paco återkommer efter festivalen med facit i handen.

Ville - cyklist och fyllerist

Vi tar en vända tillbaks till de Förenta Staterna, den här gången till Las vegas, Nevada. Där fanns det nämligen ett band vid namn Subterfuge. Jag upptäckte dem efter att ha kommit över Nevada-punksamlingen Nuke your Dink på http://www.7inchpunk.com. Och efter att ha hört bandets bidrag "legal who" var det en självklarhet att kolla upp dessa lite närmare. Efter en noggrann efterforskning kunde jag konstatera att bandet har släppt en enda skiva vid namn Who´s the fool (Mystic records -84) och efter ett intensivt letande fick jag till slut tag på den. Väl hemma, vid vinylspelaren, kunde jag även konstatera att LP:n innehöll flera hits, som t.ex. den fantastiska öppningslåten mercury (en cover på The wall), Jodie, Solitary samt den tidigare nämnda Legal who. Grymt bra punk från Subterfuge kan laddas ner HÄR.

1. Mercury

2. 24 hours

3. Jodie

4. Darling

5. Solitary

6. Legal who

Ville - rysk smällare

Riot squad bildades -81 i Mansfield, England och släppte under 80-talet en hel del bra 7"or samt en LP.

Det bästa skivsläppet bandet har bidragit med är utan tvekan deras Religion Doesn´t Mean a Thing EP (Rondelet Records -82). EP:n är den andra i ordningen, men innehåller låtar tagna från deras första kassett-demo vid samma namn. Hela skivan, med sina tre låtar, är felfri och är en av mina top 10-favoriter. Gitarrer vassa som knivar, kaotiska trummor och hysterisk sång får en att klättra på väggarna. Dessutom så sköts sången av originalmedlemmen Duncan´Dunc´Mason. Dunc var bara med på de två första skivorna, för att senare jobba på heltid med sitt skivbolag Rot Records och sätta sina spår i punkhistoria genom Rot Records fantastiska släpp. Han släppte även Riot Squads resterande skivor med ny sångare.

1. Religion doesn´t mean a thing

2. Riot in the city

3. Why should we?

Fuck the Tories 7" (Rondelet Records -82) räknas som bandets första men enligt mig som andra, då Religion doesn´t Mean a Thing-demot kom innan denna. Även den här är en höjdarplatta, men kommer på plats nummer två, då den inte alstrar samma energi. Med samma grymma produktion och samma hysteriska Dunc bjuder den på.

1.      Fuck the tories

2.      We are riot squad

3.      Civil destruction

Ladda ner båda sjuorna här!