punkochoi

Om ett par dagar är 2007 förpassat till historien. Ett nytt år har snart gått till ända, och vi går mot nya tider med allt vad det innebär av global uppvärmning, fyllor man trodde att man vuxit ifrån, och såklart massa bra spelningar och skivsläpp.

   Paco tvinnar sin valrossborst och summerar det mest minnesvärda av sitt subjektiva punkår 2007:

Den 19 och 20 januari hade Paco äran att bevista två spelningar med Sölvesborgsbandet The Mockingbirds, som var ute på en miniturné i landets mellersta delar. Plattan vill jag minnas skulle ha varit ute redan då, men det skulle dröja ytterligare ett par månader innan debutalbumet Always Late and Not Even Close släpptes på otippade Heptown Records. Hur som helst var skivan väl värd väntan, även om jag faktiskt saknar lite av det mer opolerade, hårda punksoundet som bandet hade ca 2004.

Den 10 februari avled Nidge; låtskrivare och drivande kraft bakom fantastiska New Mills-kvartetten Blitz. Bloody good riddance, om ni frågar Paco, eftersom Nidge (trots att han var Blitz hjärna och att Blitz släppte några av punkhistoriens allra finaste bitar) var ett jävla äckel som sysslade med att fotografera nakna tonårsflickor och fantiserade om att spela in porr. "Tar man inte sitt ansvar dör man i trafikolyckor", säger det gamla franska ordspråket, och det var precis vad som hände med mustaschgubben Nidge.

  
Rest in peace, jävla gris!

Den tredje mars var det premiär för två av Frankrikes ledande skinheadband på svensk och stockholmsk mark. The Veros från Lille, med ingen mindre än gamla Snix-trummisen Boni bakom gitarr och mickstativ, och Pontoise-gänget Haircut spelade varsitt set plus ett halvt med gamla franska örhängen på gamla Bonden; Carpe Noctem. Spelningen var årets första "stora" evenemang, och satte tonen för vad som komma skulle under året.

Några veckor förflöt, med bland annat Unit Lost, The Fornicators, Frenzy Four, Act of Contempt, Köttgrottorna, kineserna SMZB på sin andra Sverige-vända och horrorpunkgänget The Grave Disorder på listan, innan det var dags för ett av årets största grejer, den första och förmodligen sista upplagan av Concrete Jungle-festivalen, på Englands sydkust.

I ett semesterghetto för sämre bemedlade brittiska familjer, kallat Pontins, gick festen av stapeln; arrat delvis i svensk regi, men huvudsakligen roddat av gubbsjuke Symond, vars främsta bedrift före detta var att fastna på ett par av kändisfotografen Gavin Watsons porträtt av High Wycombe-gänget, som först publicerades i fotoboken Skins. Festivalen gick en hel del back, men det var ett trevligt, billigt spektakel, med en massa bra band och bra boende för besökarna. Den mest minnesvärda upplevelsen, förutom åseendet av alltid habila band som Anti-Nowhere League, GBH, Argy Bargy, Last Resort, Stomper 98, Booze Boys och The Templars, var när en viss herre och reseledare första kvällen kröp omkring på tre ben, naken och urinerande, på gräsmattan utanför lägenheten. Största besvikelsen var The Warriors och roligaste upplevelserna var The Templars (som Paco inte sett på åtta år), Boozy Boys och Richie från en liten håla utanför Leeds.

   Concrete Jungle stod sig i konkurrensen med mer etablerade festivaler på grund av läget, boendet och försöket att blanda upp de gamla klassiska banden med lite nyare konstellationer, men som sagt verkar det gå åt fanders med fortsatta festivaler för Symond, som såvitt jag fattat saken rätt satsar krutet på ett one off gig med ett Poly Styrene-frontat X-Ray Spex.

Svennar väntar på tåg strax söder om London.

Richie häller upp sprit åt sin adoptivson Kung Sol.

The Templars var ett av de band som inte ställde in sin spelning på Concrete Jungle.

Kung Sol med nyvunna vänner från Grekland och Israel, bland annat.

Den 26 maj sken solen som på värsta högsommardagen, och Kjell Hells buss tog oss med till Norrköping där Pretty Shitty Town bjöd på holländska Discipline, Sinners Since Birth från Karlskrona, som ersatte The Clichés, samt kanske främst (för de flesta i alla fall) Gatans Lag, som gjorde sitt första gig någonsin efter att ha gjort kometkarriär på några demospår och djungeltrumma. Det var en rolig tillställning som slutade under höggradig berusning efter ett par jägermeister för mycket i sann Borås-anda.

Mot slutet av en sommar utan alltför mycket levande musik, men med ett besök i moderlandet och allmänt ölande, var det dags för årets version av Boll & Bira, som körde för tredje året och som vid det här laget etablerat sig som en återkommande höjdpunkt för många punkare och skinheads i Sverige. Tyvärr kolliderade evenemanget detta år tyvärr med uppstickaren Rasslepunken, som serverade en liten punkfestival utanför Emmaboda med säkra kort som Asta Kask, Perkele och Gatans Lag, och som även den verkar bli ett återkommande inslag i Sveriges punkkalender. Tråkigt nog gjorde Rassle att vi bland annat saknade några ålhuvuden, men vi var inte ledsna så länge, eftersom Bombardiers; Camera Silens' arvtagare från Bordeaux spelade skjortan av det mesta på Tantogården samma kväll.

Odrägliga Firman snackar taktik inför stundande fotbollsmatcher.

Förbandet-Coverbandet med gästsång från Agent Bulldogg

Bombardiers

Tre Fräna Francoser: Deni de Bordeaux, Paco de Brest och Nico de Pontoise.

Även Backbeat's gratisfestival i Slöddertälje stadspark gick av stapeln för tredje året i år, med bland annat akter som Köttgrottorna och punkpoeten Attila the Stockbroker, från Harlow, som ett år efter sin Sverigedebut åter rabblade poem och spelade luta på svensk mark.

Törstiga festivalbesökare i Södertälje.

Attila the Stockbroker - rödast i Södermanland.

Tillbaka till verkligheten efter en härlig och regnig sommar längtar Paco alltid lite extra efter bra spelningar i gott sällskap och med något stärkande under västen. Därför blev glädjen stor vid tillfällen som det här, det här och det här. Paco hann även med att avnjuta Frenzy Fours sista oannonserade spelning på Mitt Andra Hem i Örebro, den 17 november.

Frenzy Four's sista spelning.

Till 2008 får vi önska oss ett grymt punkår i Sverige, och det verkar ju rätt lovande: Det svensk-italienska samarbetet Club Destroi i Göteborg kör på månatlig basis och med djärva satsingar. Rasslepunken kör på med bland annat Evil Conduct som dragplåster. Nu får vi bara hoppas på att Boll & Bira kan hitta ett datum som inte är detsamma som Rasslepunkens tilltänkta. Arrangören Club underground får vi tyvärr vinka avsked till, då folket bakom inte vill fortsätta med något som vid 100% av tillfällena urartat i bråk. Diggers Club har slumrat ett tag, och vi får se om de ansvariga tar sig i kragen och hittar på något snart. Pekinggänget och GBG Oi! däremot, är värda varsin stor eloge för idogt arbete och fina bokningar.