punkochoi

Det tar ett bra tag att komma ner på jorden igen efter en resa av den här karaktären, det vill säga en där man är full mer eller mindre hela tiden, umgås med vänner, ser och hör bra musik, köper en massa bra skivor, träffar folk, tillvaratar lokal gatronomisk kultur och turistar. Känslan är att man vill att hela ens liv ska vara sådär (fast med en veckas sovpaus och avgiftning emellanåt) och när man märker att det inte riktigt ligger till på det viset blir man lätt lite ledsen i ögat, och slafsar i sig lite bacon av rent nostalgiska skäl eller tittar längtansfullt på de få burkar bitter man fick med sig hem men inte gitter dricka - inte än - bara för att.

Resan började på onsdagen och gick från Arlanda till Manchester via Köpenhamn av någon märklig anledning. Några promille och ett par kempepölser senare satt vi sen på ett tåg mellan Manchester och Blackpool och socialiserade med rödnästa, tandlösa, mjukisbyxehuliganer. Sen gick allt jävligt fort, och dagarna rinner ihop när man försöker minnas vad som hände vilken av dem. Tur att jag har programmet till hjälp.

Första festivaldagen satt vi på stranden och vädret var vackert. Malibun rann ner. Jag hade i den här bloggen föresatt mig att i den bästa av världar se Picture Frame Seduction, Riot Squad, A-Heads, Rubella Ballet och Section 5, men lyckades inte riktigt med allt detta. Riot Squad hörde jag när jag gick och kollade på skivor eller något annat utanför The Pavillion, men någon sa till mig att det inte var bra, så jag struntade i att bilda mig en egen uppfattning, och inledde istället bandtittandet med J.C. and the Disciples, som en mycket kunnig vän antydde kunde vara bitar ur The Blood. Det hade han kommit fram till genom att använda gamla kunskaper bara han och hans jämlikar har, och lägga ihop två och två, Denna teori var snart ett faktum för oss som var sugna på lite blod, men den goda J.C. var inte från The Blood utan ifrån The Members, och musiken var inte så mycket att hänga i granen, förutom örhänget New England Blues, som gärna kunde ha fortsatt hela konserten. Under den här spelningen siktade dessutom Paco sin dubbelgångare. Frågan var dessutom om det inte rent faktiskt rörde sig om originalet - själva navet i Brests 80-talspunkscen? Mer om detta senare.



Efter en scenförväxling flydde jag och ett par lågliv senare från Total Chaos (som iofs lät riktigt lovande) till en av festivalens bästa gig, nämligen det med A-Heads. Efter detta såg jag också delvis Section 5 och Rubella Ballet, där de senare lät jävligt bra.





På fredagen spöregnade det. Choking Susan, The Duel, Argy Bargy, The Crack, Uproar, Abrasive Wheels, English Dogs, Bad Manners och The Lurkers var de band jag ville se. Fem av nio är väl inte så tokigt, även om alla fem inte var helt fullständiga. Dessutom råkade jag ramla förbi Mouthguard, så det blir sex band om jag är generös mot mig själv. Choking Susan var inte alls så kul som jag hade trott, så jag gick därifrån efter en handfull låtar. The Duel sket jag av någon anledning (förmodligen alkoholrelaterad) i. Argy Bargy lät bra, trots att ljudet på The Empress Ballroom absolut inte är det bästa, och i synnerhet Lights Over London från nya skivan The Likes of Us övertygade. Nästa band; The Crack, har en irriterande ovana att ha en massa kompisar på scenen som leker smarta medan dom väntar på Cock Sparrer-kareoke. Jag gick innan det blev så pinsamt (om det nu blev det), men visst stod det ett gäng tjockisar och svajade på scenen, förutom bandmedlemmarna själva. Några örhängen som Don't Just Sit There, The Troops Have Landed, Everybody's Dreaming, You Keep Running och I Caught You Out klarades av innan jag flydde för att inte få smolk i glädjebägaren.



Nästa två band spelade båda på Arena - Uproar först, och sen Abrasive Wheels. Uproar var ett av de band jag sett fram emot mest, och det lät riktigt bra, även om sångaren Stu näppeligen är något ögongodis. Näsgodis verkade däremot vara något som han var begiven på. Frisyren var en ren styggelse. Men som sagt, det lät bra.



Även Abrasive Wheels gjorde en bra spelning, med schysst ljud och många hits. De avslutade med publikfavoriter som When The Punks Go Marching In och Army Song och glädjen var stor. Det var nog ungefär här jag återigen fick se Basisten från Brest, eller åtminstone hans dubbelgångare. Efter lite halvhjärtade försök att skrika "Paco!" och sen snabbt titta bort medan mitt sällskap kollade reaktioner i det mustaschprydda ansiktet, gick jag fram och fick reda på att Paco hette något annat, typ Luigi, och var i från Belgien där han drev ett par punkskivbolag. Mycket trevlig herre (såklart, med det ansiktet), men ändock en liten besvikelse.



Av English Dogs, The Lurkers och Bad Manners blev det intet. Vetifan vad jag gjorde då, men en gissning skulle kunna vara att jag sov.

Lördagen var blåsig, men klar, och det kändes som att tiden hade gått oroväckade fort fram, trots att festivalen bara hade kommit halvvägs. Detta botades med tvåpundsdrinkar i hotellbaren efter en stadig Full English Breakfast och te och resorb. En jävla massa band spelade denna lördag. Enligt min överambitiösa festivalpepplanering skulle jag se Frontkick, Bad Co. Project, 999, Anti-Nowhere League, Conflict, Peter & The Test Tube Babies, Stiff Little Fingers, Cock Sparrer, och Subhumans. Det gick lite sisådär. Frontkick ställde in, och Bad Co. Project bytte tid från 1:10 till strax innan Test Tube Babies (ca 20:45?) utan att det annonserades. Conflict hoppade av, och av de som var kvar blev det Test Tube Babies (några låtar, men fyfan vad fullt det var), och Cock Sparrer, som i vanlig ordning levererade på bästa sätt. Dessutom lyckades de med konststycket att låta hyfsat på Empress Ballroom.

Förutom detta, och lite kändisspotting på Bar Red, där Fat Bob från Hard Skin höll låda, var det roligheter på den akustiska scenen Bizarre Bazar. Där uppträdde nämligen bland andra TV Smith från The Adverts (Obs! han spelar på Kafe 44 i Stockholm på torsdag - ta chansen och se det om ni inte redan gjort det. Eller vadfan, ta chansen då också) och Steve Drewett från Fantastiska Newtown Neurotics.





Av SLF, ANWL, 999 och Subhumans blev det inget, men Drongos for Europe hann jag med en sväng. Jävligt värt, faktiskt, och mycket bättre än på sina nyproducerade skivor.


Sista festivaldagen grydde och måsarna skrek i högan sky. MDM, Restarts, Blitzkrieg, Red Alert och The 4-Skins var planerade, och för första gången lyckades jag hålla mig till schemat. Dessutom var nästan alla banden riktigt bra, trots dåligheter som sjukt dåligt ljud (Restarts), att Spike i Blitzkrieg såg ut som Ola Salo, och att sångaren Cast Iron Smith var den enda originalmedlemmen i Red Alert. Restarts ljud var det mest svårsmälta. Spike kompenserade sitt tvivelaktiga yttre och sitt överspexiga sätt med att åtminstone verka pigg och peppad. Dessutom lät åtminstone The Future Must Be Ours som den skulle. Red Alert lät skitbra trots uppenbar fylla, och de två unga herrar som trakterade stränginstrumenten var avgjort skickliga. Dessutom levererade de en radda hits som It's Me Boys, They Came in Force, Murder Missile, Screaming at the Nation, SPG, och In Britain.





4-Skins är en annan och tråkigare historia. Ljudet på Empress Ballroom var ovanligt bedrövligt och trots bra låtmaterial (förutom de bedrövliga nyskrivna låtarna, samt den fruktansvärda tolkningen av Cum on Feel the Noize) så var det inte speciellt kul.

Sen blev det snabbt måndag och det är ju aldrig kul att lämna festen. Men det måste man ju ändå.