punkochoi

Paco recenserar

(Cock Sparrer - Here we Stand CD - Captain Oi!) Först måste följande två saker klargöras:

1. Få eller inget band har betytt så mycket för mig som Cock Sparrer. I en ålder då man åt musik på ett helt annat sätt en vad man gör idag, vid min ålder, och under en tid då man tillika utforskade skinheadkulturen från ett utan-internet-perspektiv och som total novis, kom Cock Sparrer med sin melodiösa, anthemiska och välformulerade musik att symbolisera något av det bästa oi!-punken kunde bjuda på. I sällskap av ett par andra artister och konstellationer utgjorde Cock Sparrer det absoluta soundtracket till mina ljuva ungdomsår, då allt fortfarande hade ett skimmer av nyhetens behag över sig.
2. Jag tycker på största allvar inte att bandet har gjort en enda dålig låt. Inte ens de första boogierockalstren får mig att rynka på näsan. Jag älskar alla deras tidigare album, och de kommer till och med undan med en låt som Sunday Stripper i mina ögon, och det skulle inte många band göra.

En del vänner, i synnerhet de lite yngre, kallar Cock Sparrer överskattade, och jag förstår vad de menar (inte för att jag tycker att de är det ens med dagens mått mätt - de är förmodligen ett av de tre bästa banden någonsin), för East End-grabbarna har faktiskt fått det erkännande som det tjatades så mycket om att de borde ha från olika tongivande röster inom den brittiska gatpunkscenen under det sena 80- och tidiga 90-talet. Nu när de tidiga oi!-banden (för enkelhetens skull använder jag begreppet oi!-band) har blivit lika lättillgängliga som typ Ebba Grön var när en annan började med punk, och dess tidigare belackare satt okvädesorden i halsen i takt med att deras fötter stampat till det senaste "streetpunk"-släppet från Sidekicks Records, har Cock Sparrer officiellt blivit the godfathers of oi! Och samtidigt som Nöjesguiden skriver att de ser fram emot Dropkick Murphys' spelning i Stockholm mest för att få höra covern av Cock Sparrer's klassiker Watch Your Back (Ja, de gjorde faktiskt det när DKM skulle gästa Sverige 2006. Jag undrar just hur de jävla fittluggarna hade trivts på ett Sparrer-gig i England anno 1984), har oi!-musiken mer eller mindre slutat att vara kontroversiell och skinheadrörelsen blivit mer eller mindre rumsren. Det är en annan, mycket tråkig historia, men Cock Sparrer har åtminstone genom oi!- the revival fått sitt erkännande.

Så kom den då äntligen; skivan som jag för bara ett år sedan aldrig trodde jag skulle få se komma. Jag trodde helt enkelt att Cock Sparrer skulle nöja sig med att göra ett par få, inkomstbringande spelningar om året och kanske på sin höjd släppa en DVD med samlade godbitar från de evenemangen. Jag hade sedan Two Monkey's mer eller mindre tolkningsbara avslutningsspår Good Bye dessutom förlikat mig med tanken. Tji fick jag.

När jag så fick tag på deras nya album Here We Stand tack vare Arthur Pendragon-Slug som var på plats i Wolverhampton för årets enda Sparrer-gig, infann sig snabbt två besvikelser, som jag bägge kom över väldigt fort:

   För det första hade jag önskat mig en fortsättning på Working-sviten, men å andra sidan slutade det ju lyckligt på Two Monkeys när jag-personen slog sig ner på Marbella för ett liv av överflöd och spritexcesser i grodan ro. För det andra reagerade jag på sista spårets titel; Suicide Girls. Ett tag tänkte jag att mixaren/torsken Lars Frederiksen hade haft för mycket att säga till om, men avfärdade snabbt infallet, och kunde pusta ut när det visade sig att endast titeln hade med det idiotiska "alternativa" porrfenomenet att göra.

Så till själva essensen; musiken: Bandet har nu blivit en officiell kvintett, då Daryl Smith blivit fullvärdig medlem, efter att tidigare ha varit en extra gitarrist när bandet spelar live. Soundet på skivan är mer kraftfullt än på de två föregående albumen Guilty as Charged och Two Monkeys, kanske tack vare Rancid-Lars aka Torsk-Lars. (Samtidigt saknar jag det mjuka ljudet bandet hade på Shock Troops, och som jag hade föreslagit en återgång till om jag hade fått äran att producera plattan). Dessutom tycker jag att bandet på mer än ett sätt känns både piggare och argare än hur de lät på 90-talet, och det är inte att förakta. De inleder med svängiga men allvarliga Too Late som med sitt direkta tilltal och sina pricksäkra körer sätter tonen och visar på ett vitalt och angeläget Cock Sparrer. Efterföljande Gotta Get Out sticker inte ut (hade det varit ett annat band som gjort den skulle den säkert vara briljant, men Sparrer kräver jag mycket av), men det gör däremot spår tre; Did You Have a Nice Life Without Me?, där Colin frågar en gammal flamma/en-gång-potentiell-livskamrat om denne haft ett bra liv utan honom. Att förhållandet inte höll berodde lite tillspetsat på att jag-personen spelade i ett band: you made plans/ I played in a band. Det här är skivans i särklass bästa låt, och den skulle lätt kunna platsa på Guilty as Charged, med sin typiskt hurtiga Cock Sparrer-melodi, sitt svinsköna stick och den inledande, glimrande gitarslingan.

   De tre låtarna efter det; True to Yourself, Time to Make Your Move och Will You? är alla utmärkta exempel på brilliant, poppig gatpunk, men utan det exceptionella lilla extra. I låt nummer 7; Better than This, anar man däremot direkt att något utöver det ordinära är att vänta. Det är melankoliskt och klockrent; text som musik.

   Karamellen Spirit of '76 är enligt Beaufoy inte en allt-var-bättre-förr-låt, utan mer en nostalgisk betraktelse över sakernas dåtida tillstånd. I verserna luktar det faktiskt en hel del The Crack om låten, vilket kanske inte är helt otippat, då nämnda Micky Beaufoy även spelar (spelade) i den konstellationen. Med Spirit of '76 får skivan ny kraft, och efterföljande So Many Things är en utmärkt gatpunkhymn.

   Last Orders; låt 11, låter mycket Two Monkeys; avskalat och enkelt, men med hurtig leadgitarr och tacksamt tema. Despite all This är en hoppingivande historia, men tappar lite på den märkliga gitarren i introt, som jag tycker luktar Rose Tattoo och känns väldigt malplacerat. Sussed låter oväntat hård inledningsvis, men planar sedan ut i skivans mest mediokra låt.

   Avslutande Suicide Girls är trots den tveksamma titeln pricken över i:et eller grädden på den marmelad denna skiva är - ett ytterst habilt album (om än inte deras bästa) av världens kanske bästa punkband någonsin.

   Nu hoppas jag bara att gubbarna fortfarande är vid liv i augusti, när jag ska se dem spela för andra gången.